När vi sedan äntligen kom tillbaka till stugan så andades jag ut. Jag hade tröttnat på rundturen rätt så snabbt. Men mina sinnen väcktes åter till liv när vi steg in i stugan & doften av mat slog emot mig. Det började vattnas i minnen på mig & jag insåg att jag faktiskt var väldigt hungrig. Jag rörde mig omedvetet mot den förföriska doften av gårdagens soppa. Jag öppnade dörren till rummet som doften kom ifrån & möttes av ett par förvånade ögon. Eron mötte min blick & log vänligt mot mig. Jag kände hur en kall kåre letade sig upp längst min ryggrad & jag kunde inte låtabli att rysa. Han vände ner blicken mot den stora grytan med sammanpressade läppar. Jag misstänkte att han hade uppmärksammat min rysning. Jag gick fram till honom med stora kliv & grep tag om hans arm. Han hajade till men behöll samma ansiktsuttryck. Jag vände honom mot mig & han mötte min blick med sina ljusa ögon. Jag slog skamset ner min blick & grep hårdare om hans arm. "Förlåt mig." Viskade jag & när han inte svarade så tittade jag åter upp på honom. Han höjde ögonbrynen & lade huvudet försiktigt på sne. "För vaddå?" Svarade han & han lät uppriktigt förbryllad. "För att jag behandlade dig så illa igår!" Jag höjde rösten som genast gick upp i falsett. Ham log lite sorgset & bände upp mina fingrar som garanterat skulle ha stoppat blodtillförseln hos en vanlig människa. "Det gör inget...Det kunde ha varit värre." Mumlade han & vände sig om. "Det finns dem som har försökt döda mig." Fortsatte han sedan innan han åter vände sig mot mig. Hans kalla aura blev om möjligt kallare för några sekunder innan han försökte sig på ett misslyckat leende. Jag tog ett långt kliv som fick oss att stå knappt en fot ifrån varandra. Han förde sin hand mot kinden & vände blicken ner mot marken brevid mig. Jag grep försiktigt tag i hans iskalla hand & förde den bort från kinden. Jag flämtade till. Det långa ärret hade inte synts mot hans bleka hy på långt håll men på nära var det väldigt framträdande. Jag förde omedvetet min fria hand till hans kind & lät mina fingrat följa ärret. De fjäderlätta beröringarna fände som smö stötar av kyla upp igenom mina fingrar. Han grep mjukt tag om min hand & sänkte den. Hans aura blev plötsligt aningen varmare. Eller var det bara inbilning? Så slogs dörren upp & Eron stäpte snabbt taget om mig & jag följde hans exempel & tog ett steg ifrån honom. Sake stirrade på oss en lång stund innan han började skratta. Det gjorde mig både arg & förbryllad. Jag snörpte på munnen & kände hur ett par rodnaden började framträda på mina kinder. "Förlåt för att jag avbröt er." Skrattade han & blinkade åt Eron som fick ett förnärmat uttryck i ansiktet. Varken jag eller Eron visste vad vi skulle svara på detta men det behövde vi inte heller för strax därefter försvann Sake ut ur rummet.

Jag vaknade till ljudet av röster. Den ena rösten tillhörde otvivelaktigt Sake men den andra kunde jag inte placera. Det jag kunde avgöra var att den tillhörde en pojke eller man & att han värkade lätt road. "Så du släpte alltså in flickan?" Frågade den främmande rösten & det var inte förens då som jag insåg att de pratade om mig. Den insikten förargade mig så jag satte mig upp & såg mig om i rummet. Sedan kom jag ihåg att jag bara hade mitt nattlinne som jag redan hade på mig. Jag stönade besvärat innan jag reste mig & gick fram till dörren. "Jo..vad skulle jag annars göra?" Svarade Sake vemodigt & jag kramade om den isande kalla dörrknoppen. "Ha, ha..Varför är jag inte förvånad?" Svarade rösten med en värmande klang. Jag sköt upp dörren & stirrade på de båda överraskade pojkarna. Eller pojkar & pojkar, de var närtan män. Den främmande rösten tillhörde en lång svarthårig man med ljusgrå ögon. Något kallt smekte min kind & jag backade tillbaka in i sovrummet. Mina ögon var vilt uppspärrade & till en början kunde jag inte förmå orden som fastnat i halsen att komma ut. "D-död.." Ordet ville liksom inte formas & det blev ändast en viskning. Mannen log vänligt mot mig vilket fick mig att backa ännu ett par steg. Sake stirrade lamslaget på mig innan han gav mig en sträng & uppfodrande blick som sade mig att jag borde be om ursäkt. Jag skakade våldsamt på huvudet när främlingen tog ett steg mot mig. Mina ögon blev om möjligt större & min blick sökte desperat efter en flyktväg. Dock så var det redan försent. Främlingen hade nu kommit fram till dörren & kylan som han utstrålade rullade in likt en lätt dimma i rummet. När jag andades bildade min andedräkt små moln & jag drog häftigt efter andan. "Snälla döda mig inte!" Skrek jag & kände hur det började svida i ögonen. "Döda dig?" Svarade rösten uppriktigt förvånad. Eller var det bara ett knep för att lura mig? Innan jag hann svara så skakade han roat på huvudet & tittade sedan upp på mig med sina ljusgrå ögon. "Jag må vara en död men vi är inte alla likadana..Tror du annars att jag hade låtit honom leva?" Frågade han & gjorde en svepande gest mot Sake. Frågan ekade inuti mitt huvud innan jag försiktigt skakade på huvudet & tog ett steg mot honom. "Jag sa ju att hon skulle förstå." Skrattade Sake glatt som om det hela bara hade varit en lek. Jag gav honom en föraktfull blick innan jag åter fixerade den vid döden. "Mitt namn är Elowyn.." Mumlade jag osäkert & mötte hans blick. Hans ögon var intetsägande & sade mig ingenting. Det var som att se in i ett par döda ögon & det var ju ungefär så det låg till. "Jag heter Daeron, mina närmaste kallar mig Eron." Sa han & hans kalla andedräkt fick min hud att knottra sig. Han log ett vänligt leende & räckte mig sin hand. Jag tittade oförstående på den innan jag insåg att han ville att jag skulle ta den. Jag svalde min motvilja & grep tag om den iskalla handen. Jag var nära på att dra åt mig den men lyckades tygla mina instinkter. Han vände på min hand & betraktade märket på handryggen. Nu drog jag tillbaka handen & stirrade förskräckt på honom. Han lade oförstående huvudet på sne men något i hans ansikte sa mig att han sörjde för min skull. "Du är en själa vandrare.." Viskade han tyst så att Sake inte skulle höra. Nu kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. De strömmade ner för mina kinder & jag gav ifrån mig halv kvävda snyftningar. Jag kände hur någonting kallt lades om mig & insåg att det var Erons armar. Han kramade mig lätt & mumlade tröstande ord i mitt öra. Tårarna slutade rinna då hans kalla andedräkt fick dem att frysa till is på mina röda kinder. Han strök en hand över mitt vita hår gång på gång & efter några minuter kände jag mig helt återstäld. Jag insåg inte förens då att han fortfarande var en främling & att han var en man & jag en kvinna i somligas ögon. Han insåg det nog också för i detsamma lossade han på greppet om mig & vände sig om mot Sake. Om han inte hadevarit en död så skulle jag kunnat svära på att han rodnade. För det kunde väll inte en död? Jag suckade lågt & följde hans exempel på att gå ut ur det lilla rummet. Inte förens nu märkte jag att jag skakade av köld. Mitt tunna nattlinne var inte til så stor hjälp & jag rodnade när jag insåg att Eron hade sett henne i bara nattlästen. Jag blev plötsligt arg på min själv då jag kom på mig själv med att oroa mig för vad döden tyckte om mig. Oavsett vad så var han fortfarande en död.

Sake lät mig låna ett par byxor som var flera storlekar för stora så jag fick även använda ett grovt snöre för att hålla dem uppe. Jag fick även låna en tunn tunika & en väst gjord av läder. Han visade mig till en silver gruva som han ärft av sina fäder. Den låg bara ett par minuter ifrån stugan & ingången var skyddade av en gammal ek. De hade inte funnit någon silver åder på långe & det var därför allt de ägde var i sådant dåligt skick. Han berättade även om att Eron som liten hade knackat på familjens dörr & tigt efter mat. Till en början vägrade hans mor att ge en tiggar unge mat men efter ett tag smälte hon. Eron var bara några år äldre än Sake så de blev snabbt vänner. De var alltid tillsammans & tillslut adopterade hans föräldrar Eron. Men efter ungefär tre år började Erons hår mörkna & hans ögon ljusna. De blev intetsägande & opersonliga. Först blev de alla rädda & när han sedan började utstråla en kall energi så ville de att han skulle flytta. Men Sake lyckades övertala dem att låta honom stanna. Han var ju trotts allt deras adoptiv son. Men efter en tid dog Sakes mor & far tordes inte längre stanna kvar. Han flyttade till en närliggande by men lät sönerna behålla stugan & gruvan.
När jag hade hört hela historian så kände jag mig gråtfärdig. "Hur kunde jag!" Kved jag skamset & bet mig hårt i läppen. "Du kund inte veta..& jag är säker på att Eron redan vet att du ångrar dig." Sa han & log tröstande mot mig. Jag följde tyts efter Sake när han visade mig runt & funderade över vad han hade sagt. Men även om han visste att jag ångrade mig så var det inte säkert att han skulle förlåta mig.

Hon betraktade pojken som utseende mesigt hade kunnat vara i hennes ålder & det var vad han trodde. Men sanningen att säja var att hon var lika gammal som tiden själv. Hon log stelt mot honom & han lade sin lena hand mot hennes kind. "Vänta!" Sa hon & reste sig upp. Han tittade förvånat på henne innan han log sitt himmelska leende. "Det är något jag måste berätta!" Fortsatte hon nervöst & började vrida på sig en aning. "Låt höra.." Sa han med sin klara röst & log utmanande mot henne. "Jag är inte vad du tror att jag är...." Sa hon & började fackla med blicken. "Jag går under mången namn.. Men ditt folk brukar kalla mig för moder natur...." Sa hon tillslut & strök sina händer mot sin mage. Han tittade förskräckt på henne utan att riktigt veta vad han skulle göra. Sedan lät han blicken vandra ner mot magen & han andades in så häftigt att hon trodde att han hade fått en hjärtattack. Han pekade med ett darrande finger mot hennes mage & hon kunde inte göra annat än att nicka. Han föll ner på knä & bugade djupt för henne & gjorde några hastiga tecken till hennes ära. "Nej!" Tjöt hon, skakade på huvudet & tog ett par steg tillbaka. "Jag älskar dig & jag vill inte att sanningen ska få förstöra allting!" Sa hon & kände hur en tjock klump i halsen började växa sig allt större. "Förlåt mig Khya..." Sa han men reste inte på sig. "Jag skall gottgöra dig för vad jag har gjort mot dig..." Fortsatte han med ett avgudande tonfall. "Du gjorde precis vad jag ville att du skulle göra..." Sa hon & kände hur orden stockade sig i halsen på henne. Hon lät handen smeka magen ännu en gång innan hon vände sig om. "Men jag kan inte stanna här om du kommer se på mig som en gud efter att ha hört sanningen..." Mumlade hon innan hon försvann in bland träden. Hon kunde känna hur hon var nära till tårar men fortsatte att gå med ljudlösa steg allt längre in i skogen.

Några månader efter det hörde pojken hur någon knackade på hans nötta bakdörr mitt i natten. Han reste sig upp, tände lyktan som han alltid hade stående vid sängen för att sedan gå fram till dörren & öppna den. Han huttrade till då den kalla nattluften slog emot honom när han tittade ut i mörkret. Han kunde inte se skymten av en själ fören han hörde hur någonting rörde sig nere på marken. Han tittade genast ner & flämtade till då han fick syn på källan till ljudet. Det var ett litet spädbarn som låg i en flätad korg av pil. Han tog genast in den lilla babyn & upptäckte då en lapp som låg innanför tygstycket som barnet var inlindat i. Han vek upp den lilla lappen & läste den spretiga skrivstilen. Han kände ett hugg av sorg som snabbt likt ett gift spred sig hans kropp. Han tittade åter igen ner på det lilla barnet & tog sedan upp det i sin famn. Det var en liten flicka. Barnet slog plötsligt upp de stora ögonen & pojken tappade andan när han såg dem. Det var ingen tvekan om att det var hans barn då han såg de bärnstens gula ögonen. En lätt rysning löpte upp längst hans ryggrad & fick honom att börja skaka en aning. Han kunde inte slita blicken från det lilla barnet. Barnet tittade vänligt på honom & gav till ett lätt gurglande läte innan det började vifta med armarna. Hon jollrade högljutt med ett glatt leende i det runda ansiktet. När mannen inte reagerade snörpte barnet en aning på munnen & gav honom en sur blick. Han satte sig långsamt ner på den gamla stolen som stod placerad framför ett ännu äldre bort. Han lät barnet sjunka ner i hans knä innan han sedan ändrade sig & lade det i famnen. Barnet tittade upp på honom med halvslutna ögon innan hon gav upp en lätt suck & slöt dem.

Jag såg mig omkring innan jag med en suck av lättnad sjönk ner vid den stora trädstammen. Den grova barken skrapade mot min hud & framkallade små rivkärken. Jag slöt sakta mina ögon & lät tankarna flyta iväg. Jag kunde se mig själv sitta långt nere på marken under mig & jag gav ifrån mig ett lättsinnigt skratt. Min klingande röst bars iväg med vinden & väckte intresset hos två rådjur som stod på ängen en bit därifrån. De tittade överraskat upp & försökte fånga ljudet. De vädrade en kort stund innan de blottade den vita fläcken i baken & skrämt hoppade iväg. Mitt medvetande sökte sig lätt vidare. Vinden bar mig allt längre bort från min medvetslösa kropp. För en vanlig människa skulle det ha sett ut som om kroppen sov men saken var den att den i detta tillstånd var själlös. Min blick svepte över det vackra landskapet & omedvetet memorerade jag allt min trånande blick såg. Vinden drog tag i mig & med ett glatt skratt fångades jag av den & svepte ner över ängen. I mitt ande tillstånd kunde jag röra mig hur som helst & var som helst & aldrig att jag skadade mig. "Elowyn!" Den grova mansrösten ekade mellan träden med en förundrans värd styrka. Jag tittade mig snabbt omkring & insåg att jag inget kunde göra. Far hade funnit min övergivna kropp. Jag suckade uppgivet & började färdas mot mitt ankare. Jag kallade ofta mig kropp för ankare för utan den så hade jag för alltid stannat kvar i mitt ande tillstånd. Jag fördes ljudlöst framåt mellan de höga trädens stammar. Till sist kunde jag skymta min kropp & bredvid den min far som bar ett förvridet ansiktsuttryck. Han såg både orolig & arg ut där han satt böjd över mig kropp. Jag drog ett djupt andetag trotts att jag inte behövde någon syre i min ande form. Jag närmade mig sakta mig medvetslösa kropp tills jag till sist vidrörde den. När jag sedan slog upp ögonen möttes jag av min fars både oroliga & irriterade blick som borrade sig in i min. Jag slog genast ner min i marken i ett desperat försök att se ångerfull ut. Far gick som vanligt inte på min bluff utan skakade bara på huvudet & stönade lågt. "Du måste sluta med det där...Tänk om det hade varit någon annan som fan dig här...." & så fortsatte han med sin vanliga utskällning med samma förebådande röst som alltid. Han sa alltid samma sak & efter utskällningen så fick jag som alltid städa hela huset som i & för sig inte var någon stor bestraffning då huset var väldigt litet. Jag stönade högt & viftade irriterat bort honom. "Lyssnar du på mig Wynie?!" Mullrade far argsint & grep tag i min arm för att sedan lyfta upp mig på fötter. "Ja far...Som alltid far..." Mumlade jag med monoton röst. Jag skakade av sig hans hand & började gå mot den lilla stugan. Mina steg var lätta men inte lätta nog. Ingenting var tillräckligt i ankaret. Ankaret var bara något besvärligt & störande men ingen annan verkade förstå mig. & med ingen annan så menar jag min far för han är den ända som känner till min förmåga att kunna lämna kroppen. Han säjer att jag borde värdesätta den mer men hur skulle han kunna förstå att det fans så mycket mer när han var fast. Han var fast i sin kropp, i sin gamla stuga & i sina gamla tankar. Han kunde aldrig tänka utanför de där ramarna. Mina steg blev allt lättare & plötsligt kände jag hur jag åter igen var påväg att lämna kroppen. Det hände allt oftare att jag omedvetet lämnade kroppen& ibland var det till & med svårt att hålla sig kvar. Min far gick alldeles bakom mig & jag visste att jag var dödens om jag lämnade kroppen igen. Jag trånade efter kroppen med mina sinnens fulla kraft samtidigt som jag försökte hålla den i rörelse. Det var som om min själ sände ut en miljon små spröt med sugkoppar på. Jag höll mig förtvivlat kvar innan det plötsligt svartnade för ögonen.

När jag sedan öppnade dem igen så var det första jag såg en främmande man. Han hade ett tovigt skägg & rosiga kinder. De dimgrå ögonen tittade nyfiket ner på mig med en ofattbar intensitet. Jag skyggade en aning för den främmande mannen & gnällde lågt när min hand stötte i någonting som visade sig vara en vägg. Min hand kändes öm & när jag sedan lyfte den spärrade jag förskräckt upp ögonen. Ett märke var intatuerat på handryggen. När jag tittade noggrannare såg jag att det snarare var en symbol än ett märke. Det var en rund ring med en stjärna inuti. Vid stjärnans spetsar satt det små runda ringar. "Vad tycker du om dem?" Frågade mannen med tunn men ändå ivrig röst. Det var tydligt att det var hans verk & att han var stolt över det. "Det är likadant på den andra..." Mumlade han stolt & väntade otåligt på min reaktion. "Va!?" Skrek jag förfärat & satte mig käpprak upp i den hårda sängen. Mannen skyggade förvånat undan & tittade oförstående upp på min far. "De är till för att hindra dig från att....Försvinna.." Muttrade far & tittade ner i marken. Det syntes tydligt att han inte var stolt för vad han hade gjort. Jag tittade ner på mina händer & började plötsligt att skaka. Det stack i ögonen & en stor klump hade bildats i min hals. Jag gav ifrån mig en kvävd snyftning & skakade förtvivlat på huvudet. "Nej, nej nej.." Mumlade jag gång på gång med tjock röst. Tårarna rann ner för mina kalla kinder & mina annars så lysande ögon hade tappat all sin färg. Far tog tag om mannens arm & ledde honom ut ut rummet. Mannen gav far en oförstående blick innan han skakade på huvudet. När far stängde dörren så tittade jag äntligen upp. Jag bet mig hårt i läppen för att låta bli att skrika av ilska & sorg. Jag slöt ögonen & försökte frigöra mig själ. Jag försökte slita mig ur kroppen men tog mig ingen vart. Jag var fastkedjad & ju mer jag försökte ta mig loss desto ondare gjorde det. Det kändes som om jag slets sönder inne från. Som om jag exploderade inne från & smärtan var så stark att den tog över helt. Jag skrek ett hjärtskärande skrik som fick djuren i skogen att skygga för ljudet. Dörren flög upp & far var genast framme vid min sida. Han grep om min hand som jag genast drog åt mig. Jag slutade skrika & stirrade istället på far som om han vore en främling. Min blick var fientlig & brann av hat. Jag väste lågt åt honom & han tittade överraskat på mig. "Varför?" Fick jag fram mellan mina sammanbitna tänder. Han skakade först på huvudet men samlade sedan mod. "Det är har gått för långt...Jag vill inte mista dig som din mor..." Mumlade han & tittade ner i marken. ”Men mor dog ju av febern.?" Svarade jag & min röst mjuknade en aning men var fortfarande avvaktande. "Nej...Hon lämnade mig när jag fick reda på vad hon var..." Sa han & mötte nu min blick. Hans ögon var fyllda med tårar liksom mina. "Din mor heter Khya Frahon.." Viskade han innan han vände sig om. "Va!?" Flämtade jag till hans ryggtavla. "Moder natur?" Fortsatte jag & fick endast en nickning till svar. Jag skakade oförstående på huvudet med uppspärrade ögon. Far lämnade mig ensam kvar i det lilla fönstret. Jag hoppade klumpigt ur sängen & kände hur benen nästan vek sig under mig. Jag samlade kraft en kort stund innan jag gick fram till det lilla fönstret. Jag slängde en bedrövad blick mot dörren innan jag tryckte händerna mot den plana ytan. Jag tryckte lätt till & fönstret öppnades medgörligt. Jag hoppade ut genom fönstret & gjorde en klumpig landning. Mina skor var kvar inne i huset & det ända jag hade på mig var mitt tunna nattlinne. Jag såg mig om innan jag reste mig upp & började springa. Jag var tacksam för att jag hade härdat fötterna under sommaren & kände därför inte av de vassa stenarna så mycket. Mina ögon sökte sig över den ojämna marken för att se så att det inte stack upp några hinder. Jag höjde blicken & betraktade träden som närmade sig. Mina steg var långa men jag kände mig klumpig. Då & då vinglade jag till & ibland snubblade jag men jag fortsatte ändå. Tillslut hade jag sprungit så långt att jag inte längre visste vart jag var. Jag kippade efter andan & placerade händerna på knäna för att vila lite. Mina ögon var vakna & uppmärksamma när jag nu hämtade andan. Mina fötter sved då de blivit uppskurna av vassa stenar men det var så kallt nu att de börjat bli bedövade. Jag rätade på mig & lät blicken vandra. Jag hade aldrig tidigare varit i den här delen av skogen. Min andedräkt bildade små rökmoln när jag andades & jag huttrade till. Kylan var det värsta. Jag började försiktigt gå i obestämd riktning medan jag funderade på vad jag skulle göra nu.

Jag vaknade till ljudet av fågelsång & andades in den friska luften. Jag häver mig upp i sittande stälning & ryser av den påträngande kylan. Jag kände hur hela jag darrade av köld medans jag såg mig omkring. dagen innan hade jag inte kunnat se omgivningen så tydligt då det varit mörkt & jag var väldigt trött. Idag kunde jag se platsen med helt nya ögon. Jag fick syn på en stig & drog ett skälvande andetag innan jag reste mig upp. Jag staplade fram till stigen & lät följa den. Mina tankar började vandra men inte min själ. Ett hugg av smärta fick mig att återvända till verkligheten. Jag var verkligen fast. Jag var instängd likt ett djur i en bur. Jag kände hur min själ slet sig i min kropp i ett desperat försök att frigöra sig. Smärtan inuti mig var näst intill outhärdlig. jag sjönk ihop på marken & gav ifrån mig ett ljudligt tjut av smärtan. Jag tryckte händerna mot bröstet som i ett desperat försök att stilla min själ. De intatuerade märkena börade plötsligt att svida & när jag sedan såg på dem tycktes de glöda. *Shaman magi...* Tanken ekade inuti mitt huvud likt ett hån. Jag kunde inte längre vara den jag var född som. Jag kunde inte längre vara jag. Insikten fick det att svida i bröstet men nu var det inte på grund av min själ. Det var bara det att nu förstod jag. Allting stod klart för mig. Jag ville inte längre leva. Mitt ansikte förvreds av smärta när min själ ännu en gång gjorde ett desperat försök att lämna kroppen. jag fortsatte gå med klumpiga kliv längst den slingriga stigen. När jag sedan fann stigens slut kunde jag inget annat än att le. En liten stuga. Stugan var nästan lika stor som fars men denna var målad i en gråblå nyans som smälte in mot berget som reste sig bakom den. Jag tog ett par steg till innan jag föll ihop på marken. Min kropp ryckte till då & då medans allt svartnade för mig.

Jag känner hur en hand vidrör min arm & hur den sedan greppar tag om den. den rycker i mig & vänder mig uppåt. ännu en hand greppar tag om mig & skakar om mig. Jag ger upp ett irriterat stön innan jag slår upp ögonen. Till en början var allt suddigt men efter att ha blinkat ett par gånger kunde jag börja urskilja konturer. Snart kunde jag avgöra att personen som höll i mig var en pojke..Eller man. Han var ungevär i min egen ålder vilket innebar att han var ungefär femton sommrar. Han hade solbränd hy & hassel brunt hår. När jag sedan mötte hans blick så log jag smått. Ögonen var klar blå & tycktes spraka av liv. De såg oroliga ut. När jag sedan betraktade helheten så insåg jag att han var väldigt söt & i samma sekund att jag bara hade ett tunt nattlinne på mig. Jag slog undan hans stora händer & tittade argt på honom. "Åh gud! Ni lever!" Var det första han sa. Hans röst lät varm & samtidigt lättad. "& vem är du!?" Väste jag lågt & hävde mig upp i sittande ställning. Mina ögon betraktade pojken med stor misstänksamhet. Han log milt trotts mitt fientliga beteende. "Jag heter Tasake Melver men kalla mig Sake." Sa han & betraktade mig med en mjuk blick. "Mitt namn är Elowyn men du kan kalla mig Wyn.." Svarade jag & lät en vänlig ton smyga sig in i min röst. "Okej Wyn...Får jag fråga vad du gör här & varför du...Har natt kläder på dig?" Frågade Sake & log retsamt mot mig & konstigt nog kunde jag inte hålla mig för skratt. "Svaret på båda dina frågor var att jag rymde..." Mumlade jag & slog ner blicken i marken. Jag insåg plötsligt att vi befann oss utomhus på den tre stegs långa trappan upp till stugan. Mina kläder hade blivit våta av den fuktiga marken & kylan var oerhört påträngande. Sake verkade förstå vad jag tänkte på för i samma stund så harklade han sig & såg aningen generad ut. "Förlåt mig...Ni måste vara både trött & kall..." Mumlade han & skyndade sig upp för trappan i ett enda långt kliv & öppnade den illa tilltygade dörren. Jag nickade kort innan jag reste mig upp. Det gjorde ont i mina frusna leder & musklerna ömmade efter att ha legat på den hårda marken. Jag vinglade fram till dörren & klev sedan in. Den varma luften slog emot mig med en otrolig kraft & bar även med sig doften av mat som genast fick det att mullra i min tomma mage. Sake skrattade & efter någon sekund gjorde även jag det. "Jag hoppas att du inte är kräsen.." Sa Sake med en glimt i ögat när han ledde mig ut ur den lilla hallen & in i ett enkelt möblerat rum. Mitt i rummet stod det ett litet bord med en sprucken tillbringare i porslin ståendes på. Det stod två slitna pallar som vid bordet var av det låg en kudde på en utav dem. Kudden var enkel & inte så dekorativ i en mörkgrå nyans. det fanns ett fönster som vette ut mot skogen & en byro som såg någorlunda ny ut i förhållande till allt annat. Jag kunde inte längre koncentrera mig på hur rummet såg ut då min mage gav upp ett bedjande knorrande läte. "Visst ja!" Utbrast Sake & skyndade sig ut ur rummet & lämnade mig kvar. Jag vred vemodigt på mig då jag inte visste vad jag skulle göra & sände förstulna blickar mot dörren som Sake hade stängt efter sig. Dörrhandtaget hängde vilket var en sorglig syn. Allt i det lilla rummet var i uselt skick & borde bytts ut. Men trotts det så verkade Sake vara en bekymmers fri person. Jag suckade avundsjukt när dörren plötsligt gled upp. Sake bar med sig en inprovisorisk bricka av trä. Jag tog ett par steg mot honom & doften av det som han bar med sig fick det att vattnas i munnen. Han nickade menande mot en utav pallarna medan han själv satte sig på den andra. Jag följde hans exempel & stirrade girigt på maten. Det var två djupa men små skålar med soppa & till det ett grovt litet bröd. Han räckte mig den ena skålen samt ett bröd & jag började genast sleva i mig. Det var en rotfrukts soppa med små bitar fläsk i. När skålen nästan var tom nappade jag åt mig brödet & tryckte ner det i skålen för att det skulle suga åt sig det kvarvarande av soppan. När jag sedan var klar log jag nöjt & tittade upp på Sake. Han mötte min blick & brast ut i skratt. Jag insåg snabbt att han måste ha suttit & tittat på mig medan jag åt då han inte hade rört sin mat. Jag prutade med underläppen & lade armarna i kors över bröstet. "Förlåt..." Skrattade han medan hans ögon tårades. "Men det var länge sedan jag såg någon äta mat med sådan aptit.." Fortsatte han & torkade bort tårarna. Jag fnös irriterat & reste mig upp. "Tack för maten men nu är jag faktiskt trött.." Muttrade jag bittert & tittade frågande på honom. "Åhh...Jaha..Jo men då får du sova i min...'Säng'." Sa han lite förvånat & reste sig upp. Han visade mig till ett rum som var ännu mindre än det förra. På golvet låg det en tunn madrass som var stoppad med halm. "Sov så gott.." Sa han innan han stängde dörren efter sig. Jag orkade inte fråga vart han själv skulle sova utan stupade framstupa ner på madrassen & somnade bums.