När vi sedan äntligen kom tillbaka till stugan så andades jag ut. Jag hade tröttnat på rundturen rätt så snabbt. Men mina sinnen väcktes åter till liv när vi steg in i stugan & doften av mat slog emot mig. Det började vattnas i minnen på mig & jag insåg att jag faktiskt var väldigt hungrig. Jag rörde mig omedvetet mot den förföriska doften av gårdagens soppa. Jag öppnade dörren till rummet som doften kom ifrån & möttes av ett par förvånade ögon. Eron mötte min blick & log vänligt mot mig. Jag kände hur en kall kåre letade sig upp längst min ryggrad & jag kunde inte låtabli att rysa. Han vände ner blicken mot den stora grytan med sammanpressade läppar. Jag misstänkte att han hade uppmärksammat min rysning. Jag gick fram till honom med stora kliv & grep tag om hans arm. Han hajade till men behöll samma ansiktsuttryck. Jag vände honom mot mig & han mötte min blick med sina ljusa ögon. Jag slog skamset ner min blick & grep hårdare om hans arm. "Förlåt mig." Viskade jag & när han inte svarade så tittade jag åter upp på honom. Han höjde ögonbrynen & lade huvudet försiktigt på sne. "För vaddå?" Svarade han & han lät uppriktigt förbryllad. "För att jag behandlade dig så illa igår!" Jag höjde rösten som genast gick upp i falsett. Ham log lite sorgset & bände upp mina fingrar som garanterat skulle ha stoppat blodtillförseln hos en vanlig människa. "Det gör inget...Det kunde ha varit värre." Mumlade han & vände sig om. "Det finns dem som har försökt döda mig." Fortsatte han sedan innan han åter vände sig mot mig. Hans kalla aura blev om möjligt kallare för några sekunder innan han försökte sig på ett misslyckat leende. Jag tog ett långt kliv som fick oss att stå knappt en fot ifrån varandra. Han förde sin hand mot kinden & vände blicken ner mot marken brevid mig. Jag grep försiktigt tag i hans iskalla hand & förde den bort från kinden. Jag flämtade till. Det långa ärret hade inte synts mot hans bleka hy på långt håll men på nära var det väldigt framträdande. Jag förde omedvetet min fria hand till hans kind & lät mina fingrat följa ärret. De fjäderlätta beröringarna fände som smö stötar av kyla upp igenom mina fingrar. Han grep mjukt tag om min hand & sänkte den. Hans aura blev plötsligt aningen varmare. Eller var det bara inbilning? Så slogs dörren upp & Eron stäpte snabbt taget om mig & jag följde hans exempel & tog ett steg ifrån honom. Sake stirrade på oss en lång stund innan han började skratta. Det gjorde mig både arg & förbryllad. Jag snörpte på munnen & kände hur ett par rodnaden började framträda på mina kinder. "Förlåt för att jag avbröt er." Skrattade han & blinkade åt Eron som fick ett förnärmat uttryck i ansiktet. Varken jag eller Eron visste vad vi skulle svara på detta men det behövde vi inte heller för strax därefter försvann Sake ut ur rummet.

Jag vaknade till ljudet av röster. Den ena rösten tillhörde otvivelaktigt Sake men den andra kunde jag inte placera. Det jag kunde avgöra var att den tillhörde en pojke eller man & att han värkade lätt road. "Så du släpte alltså in flickan?" Frågade den främmande rösten & det var inte förens då som jag insåg att de pratade om mig. Den insikten förargade mig så jag satte mig upp & såg mig om i rummet. Sedan kom jag ihåg att jag bara hade mitt nattlinne som jag redan hade på mig. Jag stönade besvärat innan jag reste mig & gick fram till dörren. "Jo..vad skulle jag annars göra?" Svarade Sake vemodigt & jag kramade om den isande kalla dörrknoppen. "Ha, ha..Varför är jag inte förvånad?" Svarade rösten med en värmande klang. Jag sköt upp dörren & stirrade på de båda överraskade pojkarna. Eller pojkar & pojkar, de var närtan män. Den främmande rösten tillhörde en lång svarthårig man med ljusgrå ögon. Något kallt smekte min kind & jag backade tillbaka in i sovrummet. Mina ögon var vilt uppspärrade & till en början kunde jag inte förmå orden som fastnat i halsen att komma ut. "D-död.." Ordet ville liksom inte formas & det blev ändast en viskning. Mannen log vänligt mot mig vilket fick mig att backa ännu ett par steg. Sake stirrade lamslaget på mig innan han gav mig en sträng & uppfodrande blick som sade mig att jag borde be om ursäkt. Jag skakade våldsamt på huvudet när främlingen tog ett steg mot mig. Mina ögon blev om möjligt större & min blick sökte desperat efter en flyktväg. Dock så var det redan försent. Främlingen hade nu kommit fram till dörren & kylan som han utstrålade rullade in likt en lätt dimma i rummet. När jag andades bildade min andedräkt små moln & jag drog häftigt efter andan. "Snälla döda mig inte!" Skrek jag & kände hur det började svida i ögonen. "Döda dig?" Svarade rösten uppriktigt förvånad. Eller var det bara ett knep för att lura mig? Innan jag hann svara så skakade han roat på huvudet & tittade sedan upp på mig med sina ljusgrå ögon. "Jag må vara en död men vi är inte alla likadana..Tror du annars att jag hade låtit honom leva?" Frågade han & gjorde en svepande gest mot Sake. Frågan ekade inuti mitt huvud innan jag försiktigt skakade på huvudet & tog ett steg mot honom. "Jag sa ju att hon skulle förstå." Skrattade Sake glatt som om det hela bara hade varit en lek. Jag gav honom en föraktfull blick innan jag åter fixerade den vid döden. "Mitt namn är Elowyn.." Mumlade jag osäkert & mötte hans blick. Hans ögon var intetsägande & sade mig ingenting. Det var som att se in i ett par döda ögon & det var ju ungefär så det låg till. "Jag heter Daeron, mina närmaste kallar mig Eron." Sa han & hans kalla andedräkt fick min hud att knottra sig. Han log ett vänligt leende & räckte mig sin hand. Jag tittade oförstående på den innan jag insåg att han ville att jag skulle ta den. Jag svalde min motvilja & grep tag om den iskalla handen. Jag var nära på att dra åt mig den men lyckades tygla mina instinkter. Han vände på min hand & betraktade märket på handryggen. Nu drog jag tillbaka handen & stirrade förskräckt på honom. Han lade oförstående huvudet på sne men något i hans ansikte sa mig att han sörjde för min skull. "Du är en själa vandrare.." Viskade han tyst så att Sake inte skulle höra. Nu kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna. De strömmade ner för mina kinder & jag gav ifrån mig halv kvävda snyftningar. Jag kände hur någonting kallt lades om mig & insåg att det var Erons armar. Han kramade mig lätt & mumlade tröstande ord i mitt öra. Tårarna slutade rinna då hans kalla andedräkt fick dem att frysa till is på mina röda kinder. Han strök en hand över mitt vita hår gång på gång & efter några minuter kände jag mig helt återstäld. Jag insåg inte förens då att han fortfarande var en främling & att han var en man & jag en kvinna i somligas ögon. Han insåg det nog också för i detsamma lossade han på greppet om mig & vände sig om mot Sake. Om han inte hadevarit en död så skulle jag kunnat svära på att han rodnade. För det kunde väll inte en död? Jag suckade lågt & följde hans exempel på att gå ut ur det lilla rummet. Inte förens nu märkte jag att jag skakade av köld. Mitt tunna nattlinne var inte til så stor hjälp & jag rodnade när jag insåg att Eron hade sett henne i bara nattlästen. Jag blev plötsligt arg på min själv då jag kom på mig själv med att oroa mig för vad döden tyckte om mig. Oavsett vad så var han fortfarande en död.

Sake lät mig låna ett par byxor som var flera storlekar för stora så jag fick även använda ett grovt snöre för att hålla dem uppe. Jag fick även låna en tunn tunika & en väst gjord av läder. Han visade mig till en silver gruva som han ärft av sina fäder. Den låg bara ett par minuter ifrån stugan & ingången var skyddade av en gammal ek. De hade inte funnit någon silver åder på långe & det var därför allt de ägde var i sådant dåligt skick. Han berättade även om att Eron som liten hade knackat på familjens dörr & tigt efter mat. Till en början vägrade hans mor att ge en tiggar unge mat men efter ett tag smälte hon. Eron var bara några år äldre än Sake så de blev snabbt vänner. De var alltid tillsammans & tillslut adopterade hans föräldrar Eron. Men efter ungefär tre år började Erons hår mörkna & hans ögon ljusna. De blev intetsägande & opersonliga. Först blev de alla rädda & när han sedan började utstråla en kall energi så ville de att han skulle flytta. Men Sake lyckades övertala dem att låta honom stanna. Han var ju trotts allt deras adoptiv son. Men efter en tid dog Sakes mor & far tordes inte längre stanna kvar. Han flyttade till en närliggande by men lät sönerna behålla stugan & gruvan.
När jag hade hört hela historian så kände jag mig gråtfärdig. "Hur kunde jag!" Kved jag skamset & bet mig hårt i läppen. "Du kund inte veta..& jag är säker på att Eron redan vet att du ångrar dig." Sa han & log tröstande mot mig. Jag följde tyts efter Sake när han visade mig runt & funderade över vad han hade sagt. Men även om han visste att jag ångrade mig så var det inte säkert att han skulle förlåta mig.