Plötsligt stelnade Sakes tidigare lealösa kropp & kort där efter spärrade han upp ögonen. Ett omänskligt vrål av smärta steg ut hans hals & jag var tvungen att vända bort blicken. Jag insåg nu hur svag jag verkligen var. Om jag kunnat så hade jag nog lämnat min kropp & flytt så långt bort jag kunnat. Jag skämdes över den bittra sanningen men kunde inte ägna den någon längre tanke. Sake vred sig i smärtor & han fortsatte att skrika. Jag kände hur illamåendet överväldigade mig & jag började skaka. En kall hand strök över min kind & jag tittade upp. Jag rörde vid min kind där Erons hand tidigare vidrört den & kände något fuktigt. Jag snörvlade till & insåg att jag grät. Eron hade redan vänt sig om igen & satt nu hukad över sin bror. Sakes skrik var mer dämpade nu än innan & hans ögon tomma. Jag skakade förtvivlat på huvudet & kvävde en snyftning. Plötsligt började marken under mig gunga & små svarta prickar dansade framför mina ögon. Jag tror att jag skrek till men det kan lika gärna ha varit Sake. Prickarna blev allt större tills allt var svart & jag kände hur mitt medvetande flöt bort.

Jag var för utmattad för att öppna ögonen & kunde inte ha sovit så länge. Det värkte i hela kroppen & kylan var så intensiv att jag hackade tänder. Jag försökte efter en stund att öppna ögonen vilket inte gick så bra. De kändes alldeles för tunga & jag orkade inte anstränga mig. Jag kände efter om det var lika svårt att röra resten av kroppen & det var det. Men så ryckte det till i fingrarna. Eller var det bara inbillning. Jag provade en gång till & kände hur mina stela fingrar kröktes & sträcktes ut. Jag stönade lågt av den bultande smärtan som nu blev mer påtaglig. Jag lyckades knyta näven & efter en liten stund även böja på armen. Jag kände hur krafterna sakta återvände till min mörbultade kropp & slog upp ögonen. Solen stod högt på himlen & jag började sakta minnas. De grå molnen var inte moln utan rök. Jag tog spjärn med armarna i ett försök att sätta mig upp & jag lyckades. Det knakade i mina stela leder & varje rörelse gjorde ont. Jag lät min blick svepa över resterna av Sake´s & Eron´s stuga. Sake!
Jag vände mig om & spärrade upp ögonen när jag fick syn på Eron som satt lutad mot en tall med ansiktet begravt i sina stora händer. Men jag kunde inte se Sake. Jag kröp fram till Eron & lät mina fingertoppar glida över hans arm. Han ryckte till & skyggade undan från min beröring. Hans ansikte var härjat & smärtan han kände stod skriven i pannan. “Sake?” Viskade jag när jag till sist samlat tillräckligt mycket mod för att fråga honom. Eron såg om möjligt än mer plågad ut än innan & jag förstod innebörden av det. “Jag gav honom en värdig begravning…Finns det något du vill säja till honom?” Fick han till sist fram & hans röst var tjock & fylld av smärta. Jag vände mig om, stälde mig upp & tog ett par staplande steg mot det som tidigare varit ett älskat hem. Jag vände ansiktet mot himlen & slöt ögonen.

“Vi har alla en väg vi måste gå,
Den vägen är smyckad av kärlek,
Tårar spills av lycka & sorg,
Det finns så många minnen kvar av dig,

Tårar rinner ner för våra kinder,
Kärleken till dig är evig,
Du lever vidare genom oss andra,
Din själ den finns kvar hos oss,”

Tårarna strömmade nu likt en flod ner för mina kinden & jag snyftade ljudligt. Sången brukade man i min by sjunga när någon gått bort & trotts att jag inte känt Sake så väl så kändes det rätt. En kall hand landade på min axel & tryckte den mjukt. Vi sjöng den andra versen tillsammans innan vi båda vände oss om & gick bort en bit. Det var plågsamt för oss båda att vistas så nära platsen som tagit Sakes liv. “Vi borde kanske ta oss till närmaste by, eller vad tror du?” Sa Jag & tittade ner i marken i väntan på svar. “By? Jag har inte varit där på flera år.” Mumlade Eron till svar & jag kom med ens ihåg hur ärret förmodligen tillkommit. “Åh… Men det är ju nästan vinter så risken är väll minimal att någon skulle… märka av det?” Sa jag & hoppades att jag inte hade sårat honom genom att ta upp ämnet som förmodligen var väldigt känsligt för honom. “Om vi stannar här så kommer du frysa ihjäl så vi har inte så mycket till val.” Mumlade han för sig själv. Han lotsade mig till en övervuxen stig som var så smal att jag blev tvungen att gå bakom honom. Jag tror att jag hörde honom snyfta men jag var inte säker. Efter en lång stund tecknade han åt mig att stanna & så vek han av åt höger in bland snåren. Jag såg hur han hukade sig när han var framme vid berget, flyttade undan en sten som dolde ett litet hålrum. Han stoppade in handen & när han sedan drog ut den igen så höll han i en läderpung. Han vägde den lite i handen & nickade sedan som om tyngden hade besvarat en fråga. Han kom fram till mig med påsen i handen & log lite. Jag förstod att det var svårt för honom & jag blev rörd över att han gjorde det för min skull. Vi fortsatte längst stigen under besvärande tystnad. Jag tappade snart uppfattningen om tiden & om vilken riktning vi färdades åt. Det kändes som om vi vandrade i en evighet i den kvävande tystnaden. Kylan var nu bedövande för min mörbultade kropp & jag undrade hur Eron mådde rent fysiskt. Jag kom att tänka på vad jag skulle gjort en dag som denna om allt varit som vanligt. Jag skulle sväva över bergen, skratta i vinden & virvla runt i molnen. Jag kände hur min själ slet i mig. Jag önskade så innerligt att jag kunnat göra allt det där. Jag stirrade fundersamt på Erons ryggtavla. Jag började nynna på en melodi jag aldrig tidigare hört. Eller hade jag det?

Elowyn´s dröm

Sake & Eron hade inget emot att ha mig som gest & så fort jag nämnde att jag snart måste vidare så bad de mig att stanna. Eron pratade allt mindre med mig & slog ofta ner blicken när våra blickar möttes. Det fick mig att bli en aning illa till mods. Hatade han mig trotts allt? var jag så motbjudande i hans ögon att han inte längre tordes se på mig. När jag en kväll frågade Sake om Erons beteende så brast han i gapskratt. Hans ögon tårades & det irriterade mig att han inte kunde ta mig på allvar. Jag visste redan att han hade ett ungt & bekymmers fritt sinne men han borde ändå kunna behärska sig till den grad att han skulle kunna besvara en enkel fråga utan att dö av skratt. Jag snörpte surt på munnen & vände mig om. Han slutade skratta då han insåg att jag menade allvar & harklade sig som för att få mig att förstå att han var färdig. "Alltså jag & Eron lämnar nästan aldrig det här huset & träffar därför aldrig nya människor." Sa han & tog en kort paus. Jag tittade intensivt på honom & han kliade sig lite i nacken. "& du är dessutom en flicka." Sa han & log generat mot mig. Först förstod jag inte vad han menade men sedan spärrade jag upp ögonen & en lätt rodnad smög sig över mina kinder. Jag skakade generat på huvudet & blev förvånad över att Sake inte skrattade åt mig reaktion. Men han kunde förstås inte se rodnaden i mörkret & när det gick upp för mig kände jag hur mina muskler började slappna av igen. Sake log ett snett leende mot mig innan han gick ut ur det lilla rummet som tilldelats mig. Jag lade mig ner & slöt ögonen medan en massa tankar virvlade runt i huvudet. Jag suckade tungt & försökte skaka av mig känslan som Sakes ord hade planterat i mig. Jag visste inte riktigt vad det var för känsla. Den var så främmande & jag visste att jag aldrig skulle fråga någon av pojkarna om vad det var. Mina andetag blev allt djupare & min kropp blev gradvis allt slappare. Jag kände mig tung i huvudet & tankarna var som sirap. Jag gäspade & lät mig svepa in i drömmarnas lätta slöjor.

Jag hörde ett klingande skratt. Mitt skratt. Det var så länge sedan jag senast skrattat. Eller var det verkligen det? Jag orkade inte tänka efter. Mina bara fötter förde mig över myren. Jag tog mig lätt fram & känslan jag nu kände hade jag saknat. Jag var allt jag någonsin velat vara. Fri & lycklig. Jag dansade fram & den vita klänningens lätta tyg virvlade runt mina slanka ben. Vinden förde med sig en svag doft av kaprifol. Jag älskade kaprifol. Jag skrattade än en gång & fortsatte min dans över myrens gröna tuvor. En lätt dimma svepte ner över myren & jag tyckte mig se älvorna dansa. Jag hade sett dem förr. De vackra små varelserna som var lika fria som vinden, träden & vattnet. Jag blundade & suckade lyckligt. Jag ville dansa med dem men jag visste att jag inte var välkommen. Älvorna var så skygga nu förtiden & skulle aldrig låta mig komma nära. Trotts denna insikt förde mina ben mig framåt som om de hade en egen vilja. Min blick var fäst vid älvorna som virvlade runt i dimman. Men de flydde inte? Jag fördes utan protest in i dansen & mitt skratt hördes över hela myren. Jag snurrade runt över tuvorna likt en älva tills min blick svepte över något som inte hörde dit. Jag stannade upp & stirrade på kvinnan som stod i utkanten av myren. Hon hade böljande hasselnöts brunthår som nådde henne till midjan. Hennes klara blå ögon reflekterade månljuset & tycktes lysa. Kvinnan log & jag kände hur jag drogs mot henne. Jag tog tveksamt ett par steg mot henne men ju närmare jag kom desto lättare fördes jag framåt. Kvinnan sträckte fram sin slanka hand mot mig när det endast var ett par steg emellan oss & jag tog den utan att tveka. Kvinnan log men hennes ögon var sorgsna. Jag ville inte att hon skulle vara sorgsen. "Elowyn mitt barn." Sa kvinnan & drog mig mot sig. Jag visste med ens att det var sant. Jag var hennes barn & hon var min mor. Nu delade jag hennes sorg. "Minns att allt som sker sker av en anledning. Ödet har fört dig en liten bit på din väg men du har möjligheten att förändra ödet." Kvinnan tystnade & strök mig över håret. Jag slöt ögonen & tryckte mig mot henne. "Vad är det för väg jag går?" Frågade jag med ostadig röst & kände ur det började sticka i ögonen. "Det kan bara du ta reda på..Du måste ta en hel det initiativ men gå alltid på din egen intuition oavsett vad andra säger." Jag nickade för jag vågade inte längre lita på min röst. "Men du kommer inte långt utan vänner. Du kommer även få fienden." Sa kvinnan & tystnade. "Du måste gå nu." Mumlade hon & kramade mig innan hon släppte greppet om mig. "Men jag vill inte." Snyftade jag & kramade hårdare om henne. "Lukta." Sa hon & jag gjorde som hon sa. Doften av rök var så påträngande att jag förvånades över att jag inte känt den förens nu. Kvinnan strök bort en tår från min kind innan hon pekade ner mot mina fötter. "farväl mitt barn, vi kommer ses snarare än vad du tror." Sa hon & jag sänkte blicken. Myren drog mig neråt snabbare än vad som var möjligt. snart var det bara mitt huvud som var kvar & jag drog ett djupt andetag & slöt ögonen.

Jag slog skräckslaget upp ögonen & kippade panikslaget efter luft. Jag mindes allt som hänt in i minsta detalj. Jag visste att det inte bara hade varit en dröm. Röken! Jag satte mig käpprak upp & hostade då jag drog in den tjocka röken i lungorna. Jag kröp över golvet fram till dörren & puttade bestämt upp den. Ännu mera rök slog emot mig men jag hade inte tid att tänka. Mina lungor var i uppror & jag mådde illa. Min hals snördes åt & jag hostade. "Eron, Sake!?" Min röst var hes av röken & jag hade inget hopp om att någon skulle ha hört mig. Jag famlade mig fram till dörren in till köket & puttade upp den. Eldslågorna slog emot mig & mina skrik överröstades av dånet. Jag hade inget hopp om att hitta någon vid liv där inne så jag smällde igen dörren & kravlade fram till nästa dörr som redan stod öppen. Jag stirrade in i det tomma rummet & drog en suck av lättnad. De måste ha hunnit ut. Men sedan slog två tankar mig. Antingen fanns de i eldhavet eller så hade de lämnat mig att brinna upp. Jag kände hur illamåendet blev mer påtagligt & jag skyndade mig vidare över det varma golvet mot ytterdörren. Jag pressade upp dörren & kände hur syret renade mina lungor när den äntligen gav vika. Jag kunde inte riktigt tänka på en lång stund utan andades bara in den svala kvällsluften. Jag kände hur jag åter började hosta innan illamåendet tog överhand & jag spydde. Jag kände mig alldeles yr & kunde inte låta bli att stöna. Det snurrade i huvudet, brände i halsen & ögonen & smaken i munnen fick mig nästan att spy ännu mer villken jag förmodligen hade gjort om jag inte hade varit så tom. "Wyn?" Flämtade någon en bit bort & jag tittade genast upp. Erons ansikte var förvridet av smärta. Hade han skadat sig? Jag snubblade fram till honom & fick inte förens då syn på Sake som låg brevid honom. Erons smutsiga kinder var strimmade av tårar & nu förstod jag varför. Sakes högra arm & en bit in på ryggen var helt sönderbränd. Hans andetag var ytliga flämtningar. Jag tittade upp på Eron & kände hur mitt hjärta brast av att se hans smärtade uttryck. Han förde handen över Sakes brännskador. Hans kyla kunde inte hjälpa Sake nu. Om de inte hade något att lägga om skadorna eller något att hela med så skulle han snart dö av feber.