Plötsligt stelnade Sakes tidigare lealösa kropp & kort där efter spärrade han upp ögonen. Ett omänskligt vrål av smärta steg ut hans hals & jag var tvungen att vända bort blicken. Jag insåg nu hur svag jag verkligen var. Om jag kunnat så hade jag nog lämnat min kropp & flytt så långt bort jag kunnat. Jag skämdes över den bittra sanningen men kunde inte ägna den någon längre tanke. Sake vred sig i smärtor & han fortsatte att skrika. Jag kände hur illamåendet överväldigade mig & jag började skaka. En kall hand strök över min kind & jag tittade upp. Jag rörde vid min kind där Erons hand tidigare vidrört den & kände något fuktigt. Jag snörvlade till & insåg att jag grät. Eron hade redan vänt sig om igen & satt nu hukad över sin bror. Sakes skrik var mer dämpade nu än innan & hans ögon tomma. Jag skakade förtvivlat på huvudet & kvävde en snyftning. Plötsligt började marken under mig gunga & små svarta prickar dansade framför mina ögon. Jag tror att jag skrek till men det kan lika gärna ha varit Sake. Prickarna blev allt större tills allt var svart & jag kände hur mitt medvetande flöt bort.

Jag var för utmattad för att öppna ögonen & kunde inte ha sovit så länge. Det värkte i hela kroppen & kylan var så intensiv att jag hackade tänder. Jag försökte efter en stund att öppna ögonen vilket inte gick så bra. De kändes alldeles för tunga & jag orkade inte anstränga mig. Jag kände efter om det var lika svårt att röra resten av kroppen & det var det. Men så ryckte det till i fingrarna. Eller var det bara inbillning. Jag provade en gång till & kände hur mina stela fingrar kröktes & sträcktes ut. Jag stönade lågt av den bultande smärtan som nu blev mer påtaglig. Jag lyckades knyta näven & efter en liten stund även böja på armen. Jag kände hur krafterna sakta återvände till min mörbultade kropp & slog upp ögonen. Solen stod högt på himlen & jag började sakta minnas. De grå molnen var inte moln utan rök. Jag tog spjärn med armarna i ett försök att sätta mig upp & jag lyckades. Det knakade i mina stela leder & varje rörelse gjorde ont. Jag lät min blick svepa över resterna av Sake´s & Eron´s stuga. Sake!
Jag vände mig om & spärrade upp ögonen när jag fick syn på Eron som satt lutad mot en tall med ansiktet begravt i sina stora händer. Men jag kunde inte se Sake. Jag kröp fram till Eron & lät mina fingertoppar glida över hans arm. Han ryckte till & skyggade undan från min beröring. Hans ansikte var härjat & smärtan han kände stod skriven i pannan. “Sake?” Viskade jag när jag till sist samlat tillräckligt mycket mod för att fråga honom. Eron såg om möjligt än mer plågad ut än innan & jag förstod innebörden av det. “Jag gav honom en värdig begravning…Finns det något du vill säja till honom?” Fick han till sist fram & hans röst var tjock & fylld av smärta. Jag vände mig om, stälde mig upp & tog ett par staplande steg mot det som tidigare varit ett älskat hem. Jag vände ansiktet mot himlen & slöt ögonen.

“Vi har alla en väg vi måste gå,
Den vägen är smyckad av kärlek,
Tårar spills av lycka & sorg,
Det finns så många minnen kvar av dig,

Tårar rinner ner för våra kinder,
Kärleken till dig är evig,
Du lever vidare genom oss andra,
Din själ den finns kvar hos oss,”

Tårarna strömmade nu likt en flod ner för mina kinden & jag snyftade ljudligt. Sången brukade man i min by sjunga när någon gått bort & trotts att jag inte känt Sake så väl så kändes det rätt. En kall hand landade på min axel & tryckte den mjukt. Vi sjöng den andra versen tillsammans innan vi båda vände oss om & gick bort en bit. Det var plågsamt för oss båda att vistas så nära platsen som tagit Sakes liv. “Vi borde kanske ta oss till närmaste by, eller vad tror du?” Sa Jag & tittade ner i marken i väntan på svar. “By? Jag har inte varit där på flera år.” Mumlade Eron till svar & jag kom med ens ihåg hur ärret förmodligen tillkommit. “Åh… Men det är ju nästan vinter så risken är väll minimal att någon skulle… märka av det?” Sa jag & hoppades att jag inte hade sårat honom genom att ta upp ämnet som förmodligen var väldigt känsligt för honom. “Om vi stannar här så kommer du frysa ihjäl så vi har inte så mycket till val.” Mumlade han för sig själv. Han lotsade mig till en övervuxen stig som var så smal att jag blev tvungen att gå bakom honom. Jag tror att jag hörde honom snyfta men jag var inte säker. Efter en lång stund tecknade han åt mig att stanna & så vek han av åt höger in bland snåren. Jag såg hur han hukade sig när han var framme vid berget, flyttade undan en sten som dolde ett litet hålrum. Han stoppade in handen & när han sedan drog ut den igen så höll han i en läderpung. Han vägde den lite i handen & nickade sedan som om tyngden hade besvarat en fråga. Han kom fram till mig med påsen i handen & log lite. Jag förstod att det var svårt för honom & jag blev rörd över att han gjorde det för min skull. Vi fortsatte längst stigen under besvärande tystnad. Jag tappade snart uppfattningen om tiden & om vilken riktning vi färdades åt. Det kändes som om vi vandrade i en evighet i den kvävande tystnaden. Kylan var nu bedövande för min mörbultade kropp & jag undrade hur Eron mådde rent fysiskt. Jag kom att tänka på vad jag skulle gjort en dag som denna om allt varit som vanligt. Jag skulle sväva över bergen, skratta i vinden & virvla runt i molnen. Jag kände hur min själ slet i mig. Jag önskade så innerligt att jag kunnat göra allt det där. Jag stirrade fundersamt på Erons ryggtavla. Jag började nynna på en melodi jag aldrig tidigare hört. Eller hade jag det?