Hoppa långt, sikta högre!

Efter ett tag var smärtan så påträngande att känseln tycktes domna bort. Jag rörde mig tanklöst framåt. Jag var så trött på omgivningen som bara erbjöd skog & mer skog. Jag var så avlägsen från vad min kopp gjorde att jag lika gärna hade kunnat lämnat den. Men så plötsligt gick jag in i någonting & rycktes med ens tillbaka till medvetet tillstånd. Jag blinkade några gånger innan jag förstod att det var Eron jag hade gått in i. Mitt ansikte trycktes mot hans tunna skjorta. Jag rös till när jag insåg att han inte hade någon puls. Hans hjärta hade sedan länge stannat men trotts det var han bunden till ett köttsligt liv. Jag blev ledsen av att tänka på det. Att den enda som någonsin betytt något för honom hade dött bort medans han var fast i en död kropp tills det att någon annan dödar honom. Han var lika fången i sin kropp som jag i min. Jag förde upp ena handen mot hans bröstkorg & höjde sedan blicken. "Jag är så ledsen." Sa jag men orden lät lama för jag visste att den smärtan jag kände inte var att jämn föra med hans. Han nickade knappt märkbart & vände sedan blicken upp mot himlen. "Vi är snart framme & det är tur det för det börjar redan skymma" Mumlade han lågt innan han förde bort min hand från sin bröstkorg. Han vände sig sakta om & jag böjde mig åt sidan för att få en skymt av vad som låg framför oss. Vi stod vid en brant sluttning & nedanför den rann en liten å som mynnade ut i en bäver bebodd sjö. Långt borta in vid kanten av ett berg som tycktes sträcka ut sig i en halvmåne om den vida dalen kunde jag urskilja siluetten av en liten by. Jag kvävde ett stön & tittade upp på Eron. Hur kunde han säja att vi snart var framme när det var så långt kvar? En rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet & jag snurrade snabbt runt men det ända jag han se var något vitt som fladdrade bort mellan de robusta träd stammarna. Jag vände mig om mot Eron som inte hade märkt något utan istället börjat ta sig ner för branten. Jag gick osäkert efter honom & då & då tappade jag fotfästet & skapade små stenras. Den ljusbruna jorden var torr & smulades därför lätt sönder så färden ner var svår. När vi var halvvägs nere tappade jag fotfästet & ramlade. Jag kasade en lång bit & den dammiga jorden trycktes in i min mun. Jag spottade ut allt jag kunde men var för snabb med att andas in igen. Dammet for ner i halsen & jag började hosta. Tårarna rann ner för mina kinder & halsen kändes som sandpapper. En hand lades på min rygg & jag tittade upp. Eron satt på huk bredvid mig. Han nickade menande framåt & jag tittade upp. Ån som låg strax framför oss var som sänd från åvan. Jag hasade mig fram till strandkanten & sänkte ner mina smutsiga händer i vattnet. Det kalla vattnet smekte mina fingrar & förde med sig den smuts som tidigare befläckat dem. Jag kupade händerna & förde det svalkande vattnet till munnen. Jag kände hur vattnet rann ner genom strupen & drog med sig sandpappers känslan. Jag tror aldrig att vatten smakat så gott som det gjorde då. Jag fyllde mina kupade händer gång på gång & drack girigt av åns välsmakande vatten. Så plötsligt bröt Erons skratt tystnaden. Han satt en bit bort & doppade fötterna i vattnet. "Vad är det som är så kul?" Frågade jag & kände mig grinig. "Förlåt. Men det är kul att se dig uppskatta livets små ting så mycket som du tycks göra." Sa Eron & tittade ner i vattnet. "Vattnet är ju iskallt, du blir förkyld." Sa jag & tittade menande på hans fötter. Han tittade upp på mig & plötsligt såg han plågad ut. "Nej det blir jag inte." Mumlade han lågt men drog ändå åt sig fötterna för att sedan dra på sig yllestrumporna & de slitna skorna. Jag bannade mig själv för att jag sagt så. Självklart blir han inte förkyld, han är ju en död. "Vi borde nog fortsätta," Eron ställde sig upp & sträckte ut sin hand mot mig. Jag nickade & tog den. Kylan letade sig upp längst armen & fick huden att knottra sig. Han såg det & släppte min hand så fort jag kommit upp på fötter. "Förlåt..Kylan måste vara väldigt påtaglig för dig & till skillnad från mig så jag du bli förkyld." Jag blev rörd av hans omtanke men skakade lätt på huvudet. "Be inte om ursäkt. Jag har inte sagt att jag inte gillar det." Så fort jag sagt det hörde jag hur det lät & mitt ansikte blev genast rött som en tomat. Jag vände blicken ner i marken & lät håret falla framför ansiktet. Eron klappade vänligt på min axel innan han tog ett långt skutt över ån. Mina ögon vidgades av beundran & jag skakade på huvudet. "Jag klarar det aldrig," Mumlade jag & stirrade på den breda ån. "Jodå, ta sats & trampa av på den där stenen." Sa han & pekade på en flat sten som satt precis vid vatten brynet. Jag tog tvekande ett par steg tillbaka & drog ett djupt andetag. Jag tog tre snabba steg innan min fot landade på stenen & jag tryckte ifrån. Det kändes som om tiden stod stilla & jag knep ihop mina ögon. Jag tror att jag skrek men är inte riktigt säker. Det ända jag vet var att plötsligt fångades jag upp av Erons starka händer & min kropp slappnade av. All luft gick ut mig & når jag sedan öppnade ögonen igen möttes jag av Erons varma leende. "Vad var det jag sa?" Mumlade han & hans röst var som en ljuv smekning mot mina öron.