Haruka´s skog

Tirra rörde sig i maklig takt fram över de stenbelagda gatorna med Niho som ledde vägen fram på den vita hästen Silvha. Forax frustade till bakom mig & jag slängde en snabb blick bak på Eron. Hans händer var hårt knutna om tyglarna & hela hans varelse var på helspänn. Jag kunde inte låta bli att le vid åsynen. Jag hade en gång haft en egen häst. Men det var för många sommrar sedan & hästen blev efter tre år tillsammans med mig dödligt sjuk. Vi kunde inte hjälpa henne på något sätt men jag kommer fortfarande ihåg hur man rider. Eron däremot har aldrig ridit förut & det märktes snabbt. jag hade fått hjälpa honom med både sadel & träns & sedan även hjälpa honom upp på hästryggen. Klappret från hovarna mot kullerstens gatan blev snart en takt & jag började snart skapa en melodi i huvudet. Det var avslappnande & för en kort stund kunde jag bara sluta ögonen & känna hur jag sakta drev allt längre bort från min kropp. Men det gjorde ont & när jag sedan slog upp ögonen igen så var jag fortfarande fast i min kropp. Men smärtan släppte inte. Det skar i mig & jag var nära till att skrika när Forax än en gång frustade bakom mig. Sakta gick smärtan över men någon stans gjorde det fortfarande ont i mig. Jag var så kluven. En del av mig själv hade försvunnit när jag blev inlåst i kroppen. Hus & stugor gled sakta förbi medan jag satt på hästryggen & vältrade mig i mina bekymmer. Snart kom vi fram till muren som omringade den lilla byn & efter att Niho pratat med den unga väktaren släptes vi igenom. Vi svängde efter en stund åt vänster för att sedan följa den långa bergsväggen. Bergen vid vår sida tonade upp sig så långt att själva toppen doldes utav moln. Den lilla stigen var kantad av slånbärs buskar & björnbärs snår. Här & var hängde grenar från enorma tallar ner & slog oss i ansiktet. Värst var det för Eron som inte hann se grenarna innan de kom farande. Jag kunde höra hur han muttrade en gång. Niho sa inte ett ljud. Det var faktiskt förvånansvärt tyst. Det ända man kunde höra var ljudet från hovarna & vindens sus i trädkronorna. "Varför är det så tyst?" Jag tittade på Niho´s ryggtavla. "För att vi är i Haruka skogen, men lugn vi är snart framme vid klippgången." Jag tordes inte fråga vad det var för speciellt med Haruka´s skog & Niho´s svar hade inte gjort mig ett dugg klokare. Men det var en lättnad att vi snart var framme för solen hade vandrat långt över himlavalvet & snart skulle det mörkna. "Vad är det för speciellt med Haruka´s skog?" Erons röst lät spänd. Niho ryckte lätt på axlarna. "För att vandraren Haruka bor här," Vid ordet vandrare löpte en kall kåre längst min ryggrad. Skuggorna kunde mycket väll gömma en vandrare. Mitt grepp om tyglarna hårdnade & mina knogar blev snabbt vita. Min blick facklade från sida till sida i sökandet på en illvillig ande. "Vilken sorts vandrare?" Min röst lät sprucken & min blick letade sig längre in i skogens mörker. "En sinnare," Jag var glad att jag satt på hästryggen för annars hade mina ben vikt sig. Sinnare kan lätt vilseleda en & skapa en surrealistisk värld där det ända man känner är smärta. Tirra frustade & det fick mig att lugna mig en smula. Tirra skulle aldrig vara så lugn i närheten av ett påtagligt hot. Men jag kunde ändå inte släppa tanken på att fastna som en fluga i spindelns nät där jag vilken sekund som helst kan bli dödad. Jag slängde en snabb blick mot berget som tonade upp sig vid min sida & något på bergväggen fångade min blick. Två lodräta röda streck som korsades av ett lutande. Jag flämtade till. Tecknets mening var tydligt. Korsa inte min väg. Jag kände hur modet sjönk som en sten. Eron flämtade till bakom mig. Han måste också ha sett det. Jag kände hur en tjock klump bildades i halsen & jag svalde hårt. "Bara en liten bit kvar," Niho lät lugn & det retade mig. "Såg du inte tecknet!" Jag spottade ur mig orden som om de varit giftiga. Hennes skratt klingade & studsade mot bergväggen. "Jag är inte blind, men vem säger att det gäller alla?" Hennes svar gjorde mig förbryllad & samtidigt rädd. Det började sakta glesna mellan träden & snart kom vi ut i en glänta. På den andra sidan av gläntan låg något som man inte kan klassa som annat än ett litet skjul. Den lilla byggnaden var verkligen ett ruckel. Trotts det steg Niho av & gick tvärs över den lilla gläntan & lämnade Silvha att beta. Jag vågade inte ifrågasätta henne när hon sedan knackade på den sneda dörren. Jag hoppade också ner på marken & hjälpte sedan Eron ner. Det var inte det smidigaste jag sett. Dörren öppnades & genom den smala springan kunde jag skymta ett par lysande gröna ögon. De liknade en orms till den grad att jag först trodde att det var en enorm orm. Men sedan smög mannen sig ut ur skuggans skyddande mörker & log mot Niho. Leendet avslöjade att han saknade minst tre tänder. Det toviga kastanjebruna håret nådde honom till axlarna & matchade det lika lång skägget. Hans ögon sken av igenkännande & glädje. Han omfamnade Niho & i kontrast med henne var han väldigt kort. Hans händer var grova & mörkbruna av ingrodd smuts. Han skrattade & man kunde lät urskilja glimten i hans ögon. "Niho, det var då inte i går min gamla vän!" Hans röst var tunn men hördes ändå tvärs över gläntan. Jag släppte tvekande tyglarna & tog trevande ett par steg mot Niho & mannen. Det värkte i låren efter den långa ritten men det var inte värre än att jag kunde gå. Eron följde mitt exempel & var snart framme för att gripa tag om min hand. Det kändes fortfarande ovant att hans hand var lika varm som min men jag motstod impulsen av att dra mig undan. Niho skrattade hjärtligt till svar. "Nej jag har inte tid för gamla getter som du," Sa hon & klappade mannen på axeln. Niho gav oss en snabb blick & tecknade åt oss att komma. Mannen följde hennes blick & hajade till. Hans ormlika blick undersökte oss från topp till tå som om vi vore lovande bytesdjur. Jag kände obehaget krypa i skinnet på mig & önskade bittert att jag inte hade följt med. Sedan nickade han & vände sig åter till Niho. "Nå, vad är det som för dig hit? Jag förstår att det inte är för gammal vänskaps skull," Hans röst hade fått en bitter klang & Niho knyckte på nacken åt vårt håll. "Du känner det, visst gör du," Hennes röst var hårdare än innan & mannen nickar. "Klart jag gör, men varför?" Niho ger oss en blick. "Stanna här," Hon nickar mot rucklet & de kliver båda in. Min blick dröjer sig kvar vid dörren innan jag vänder mig mot Eron. Hans blick sa allt. Jag vet inte heller.