Haruka´s skog

Tirra rörde sig i maklig takt fram över de stenbelagda gatorna med Niho som ledde vägen fram på den vita hästen Silvha. Forax frustade till bakom mig & jag slängde en snabb blick bak på Eron. Hans händer var hårt knutna om tyglarna & hela hans varelse var på helspänn. Jag kunde inte låta bli att le vid åsynen. Jag hade en gång haft en egen häst. Men det var för många sommrar sedan & hästen blev efter tre år tillsammans med mig dödligt sjuk. Vi kunde inte hjälpa henne på något sätt men jag kommer fortfarande ihåg hur man rider. Eron däremot har aldrig ridit förut & det märktes snabbt. jag hade fått hjälpa honom med både sadel & träns & sedan även hjälpa honom upp på hästryggen. Klappret från hovarna mot kullerstens gatan blev snart en takt & jag började snart skapa en melodi i huvudet. Det var avslappnande & för en kort stund kunde jag bara sluta ögonen & känna hur jag sakta drev allt längre bort från min kropp. Men det gjorde ont & när jag sedan slog upp ögonen igen så var jag fortfarande fast i min kropp. Men smärtan släppte inte. Det skar i mig & jag var nära till att skrika när Forax än en gång frustade bakom mig. Sakta gick smärtan över men någon stans gjorde det fortfarande ont i mig. Jag var så kluven. En del av mig själv hade försvunnit när jag blev inlåst i kroppen. Hus & stugor gled sakta förbi medan jag satt på hästryggen & vältrade mig i mina bekymmer. Snart kom vi fram till muren som omringade den lilla byn & efter att Niho pratat med den unga väktaren släptes vi igenom. Vi svängde efter en stund åt vänster för att sedan följa den långa bergsväggen. Bergen vid vår sida tonade upp sig så långt att själva toppen doldes utav moln. Den lilla stigen var kantad av slånbärs buskar & björnbärs snår. Här & var hängde grenar från enorma tallar ner & slog oss i ansiktet. Värst var det för Eron som inte hann se grenarna innan de kom farande. Jag kunde höra hur han muttrade en gång. Niho sa inte ett ljud. Det var faktiskt förvånansvärt tyst. Det ända man kunde höra var ljudet från hovarna & vindens sus i trädkronorna. "Varför är det så tyst?" Jag tittade på Niho´s ryggtavla. "För att vi är i Haruka skogen, men lugn vi är snart framme vid klippgången." Jag tordes inte fråga vad det var för speciellt med Haruka´s skog & Niho´s svar hade inte gjort mig ett dugg klokare. Men det var en lättnad att vi snart var framme för solen hade vandrat långt över himlavalvet & snart skulle det mörkna. "Vad är det för speciellt med Haruka´s skog?" Erons röst lät spänd. Niho ryckte lätt på axlarna. "För att vandraren Haruka bor här," Vid ordet vandrare löpte en kall kåre längst min ryggrad. Skuggorna kunde mycket väll gömma en vandrare. Mitt grepp om tyglarna hårdnade & mina knogar blev snabbt vita. Min blick facklade från sida till sida i sökandet på en illvillig ande. "Vilken sorts vandrare?" Min röst lät sprucken & min blick letade sig längre in i skogens mörker. "En sinnare," Jag var glad att jag satt på hästryggen för annars hade mina ben vikt sig. Sinnare kan lätt vilseleda en & skapa en surrealistisk värld där det ända man känner är smärta. Tirra frustade & det fick mig att lugna mig en smula. Tirra skulle aldrig vara så lugn i närheten av ett påtagligt hot. Men jag kunde ändå inte släppa tanken på att fastna som en fluga i spindelns nät där jag vilken sekund som helst kan bli dödad. Jag slängde en snabb blick mot berget som tonade upp sig vid min sida & något på bergväggen fångade min blick. Två lodräta röda streck som korsades av ett lutande. Jag flämtade till. Tecknets mening var tydligt. Korsa inte min väg. Jag kände hur modet sjönk som en sten. Eron flämtade till bakom mig. Han måste också ha sett det. Jag kände hur en tjock klump bildades i halsen & jag svalde hårt. "Bara en liten bit kvar," Niho lät lugn & det retade mig. "Såg du inte tecknet!" Jag spottade ur mig orden som om de varit giftiga. Hennes skratt klingade & studsade mot bergväggen. "Jag är inte blind, men vem säger att det gäller alla?" Hennes svar gjorde mig förbryllad & samtidigt rädd. Det började sakta glesna mellan träden & snart kom vi ut i en glänta. På den andra sidan av gläntan låg något som man inte kan klassa som annat än ett litet skjul. Den lilla byggnaden var verkligen ett ruckel. Trotts det steg Niho av & gick tvärs över den lilla gläntan & lämnade Silvha att beta. Jag vågade inte ifrågasätta henne när hon sedan knackade på den sneda dörren. Jag hoppade också ner på marken & hjälpte sedan Eron ner. Det var inte det smidigaste jag sett. Dörren öppnades & genom den smala springan kunde jag skymta ett par lysande gröna ögon. De liknade en orms till den grad att jag först trodde att det var en enorm orm. Men sedan smög mannen sig ut ur skuggans skyddande mörker & log mot Niho. Leendet avslöjade att han saknade minst tre tänder. Det toviga kastanjebruna håret nådde honom till axlarna & matchade det lika lång skägget. Hans ögon sken av igenkännande & glädje. Han omfamnade Niho & i kontrast med henne var han väldigt kort. Hans händer var grova & mörkbruna av ingrodd smuts. Han skrattade & man kunde lät urskilja glimten i hans ögon. "Niho, det var då inte i går min gamla vän!" Hans röst var tunn men hördes ändå tvärs över gläntan. Jag släppte tvekande tyglarna & tog trevande ett par steg mot Niho & mannen. Det värkte i låren efter den långa ritten men det var inte värre än att jag kunde gå. Eron följde mitt exempel & var snart framme för att gripa tag om min hand. Det kändes fortfarande ovant att hans hand var lika varm som min men jag motstod impulsen av att dra mig undan. Niho skrattade hjärtligt till svar. "Nej jag har inte tid för gamla getter som du," Sa hon & klappade mannen på axeln. Niho gav oss en snabb blick & tecknade åt oss att komma. Mannen följde hennes blick & hajade till. Hans ormlika blick undersökte oss från topp till tå som om vi vore lovande bytesdjur. Jag kände obehaget krypa i skinnet på mig & önskade bittert att jag inte hade följt med. Sedan nickade han & vände sig åter till Niho. "Nå, vad är det som för dig hit? Jag förstår att det inte är för gammal vänskaps skull," Hans röst hade fått en bitter klang & Niho knyckte på nacken åt vårt håll. "Du känner det, visst gör du," Hennes röst var hårdare än innan & mannen nickar. "Klart jag gör, men varför?" Niho ger oss en blick. "Stanna här," Hon nickar mot rucklet & de kliver båda in. Min blick dröjer sig kvar vid dörren innan jag vänder mig mot Eron. Hans blick sa allt. Jag vet inte heller.

Vandrare, special inlägg^^

Finns en femte grupp av människor & de är vandrare. De är utstötta av en eller annan anledning. En del kan utöva magi, andra har fötts med ett extra öga. De är liksom Solbarnen vandrare & det är sällan någon ansluter sig till dem. Vandrarnas ledare heter Khlish. Han är en god man men samtidigt fruktad. Hans sinne har förbittrats efter många år som vandrare. Innan det att en ung pojke anklagat honom för att utöva magi tog han hand om sjuka, människa som djur. På grund av det fick han många vänner. Under det första åren som vandrare gick han från by till by & gav bot åt de som behövde det. Men efter ett tag började människorna bli aktsamma mot honom & tillslut slutade de prata med honom. En dag anslöt sig en utstött pojke till honom & efter det han han låtit bilda en liten grupp av flyktingar. Nu mer är han endast välvillig mot hans egna. Han har en svart hedon häst. Han har även sällskap av en av viskarnas fåglar som de skänkte till honom efter att han botat en liten flicka mot skuggsjukan. Den är i motsatts till hästen vit som snö & flyger lika tyst som en uv.

Idag blir det inget vanligt kapitel utan lite information om de fyra natur klanerna. De är alla födda av vanliga människor & saknar skälva förmågan att föröka sig. Om man upptäcker att ens barn tillhör någon av klanerna så är det ens plikt att skicka dem till den klan barnet hör hemma. De flesta lämnar villigt bort sina barn då de har samma plats i samhället som horungar. Klanerna är förhållande vis små & varje klan har olika områden som de är bra på & som kännetecknar dem.

Wind whispers:

Vind klanen har en vacker syn på livet. Deras by ligger alldeles intill himmelsberget. De hjälper gärna den som behöver hjälp & har bra helare. De få personer som försvarar den lilla byn är specialiserade på bågskytte men de undviker helst blods spill trotts deras skicklighet med bågen. De kan alla nyttja luftens egenskaper & till viss del kontrollera vädret. Därför händer det då & då att vanliga människor kommer till dem för att be om hjälp för skördens skull. I genkännst brukar de få en liten del av skörden. De lever främst på frukter & säd men kan komma att sjuta ett djur om omständigheterna kräver det. Annars gillar de som skrivet inte att döda. Vare sätt djur eller människa. Det är inte ovanligt att de har en fågel som följeslagare & klanens ledare har en liten tam drake. Draken är ljust gråblå & saknar ben. När tiden är inne dör både ledaren & draken Men inte förens en ny efterträdare utsetts & den vals genom en högtid som kallas "kläckningen". Som namnet antyder så skall en ny drake kläckas vid beröringen av den nya klanledaren vilken kan vara vem som helst inom klanen. Viskare(som de ofta kallas, eller vindens barn) är kända för sina ljuvliga röster. Det sägs att de kan manipulera en människa att göra vad som helst genom att bara yttra ett par ord. De kännetecknas av sitt blonda(I vissa fall ljusblå) hår & sina grå ögon(kan i ett fåtal fall vara blå). De är oftast väldigt långa & väldigt graciösa. En del har ett par vingar men det är väldigt få. Alla klanmedlemmar har en grå sten som de med hjälp av klanens helare fått att smälta in i huden. Klanen består av 47 medlemmar.

Mist dancers:

Dimm klanen, eller vattenklanen som de egentligen bör kallas håller sig oftast så långt bort från människor de kan. De är mer eller mindre skygga & skyr allt främmande. De bor nära en sjö(Nerigas största)(& en liten bit där ifrån finns en myr) där de lär sig kontrollera vattnet & även göra illusioner med hjälp av det. De duktigaste utövarna får titeln som dimm dansare då de lyckas lyfta upp vattnet i så små partiklar att det blir dimma. För detta krävs många års övning & en viss medfödd talang. Dessa får ofta uppgiften att försvara klanen genom att lägga upp en såpas tät dimm redå att fienden inte kan hitta fram till byn. De finns även de som kan frysa vattnet & de som klarar uppgiften kan användas till att frysa vätskan i angriparens kropp. Dimm folket är misstänksamma av sig & hör när någon ljuger. De kan vara motsträviga & trivs inte utanför sin by. De är specialiserade på att dansa & det finns verkligen ingen som kan dansa bättre än dem. Deras små nätta kroppar färdas lätt fram över myrarna där de föredrar att dansa. På avstånd kan de se ut som små barn. De livnär sig på fisk, vattenväxter & på annat ätbart som finns att hitta vid sjön. Deras karakteristiska utseende är vitt eller svart(som skiftar i blått) hår & deras ögon är alltid blå. Klanmedlemmarna har en blå sten som de altid bär med sig. Vissa låter den växa fast i huden vilket är en mycket smärtsam process. Dock är de de bästa helarna i landet så de kan lindra smärtan en hel del & påskynda processen.(deras val av ledare är den samma bortsett från att draken är blå & har fenor men lever som en amfibie) Klanen består av 39 medlemmar.

Flower creators:

Blomster klanen är nog den som har mest kontakt med andra varelser. De bor i en vacker lövskog. De ger skogen lika mycket som de tar ifrån den & hjälper sjuka växter. En del av dem borde egentligen inte klassas som flower creators då deras krafter egentligen inte har med växter att göra utan med djur. De har förmågan att anta andra skepnader & kommunicera med djur. De flesta har en permanent svans eller ett par djur öron. Från början är det endast ett specifikt djur de kan anta formen som men vissa kan lära sig att ändra form till fler genom att studera & lära sig exakt hur djuret lever & beter sig. Klanen är bra på att jaga men formskiftarna äter oftast inte kött. De äter mest grödor & andra växter då de är skickliga lantbrukare. Blommorna är specialiserade på

musik & anordnar många tillställningar så som skördefest & en fest tillägnad vårens första blomma. Formskiftarna fruktar alla sorters vapen & om de behöver skydda sin klan

så ä

r det ge

nom att ta skepnaden hos ett kraft fullt djur tex en björn eller Ernva. Blommorna däremot kan i vissa fall forma metall till stridsredskap då deras krafter har med jorden att göra(& där innefattas även växter & metall). Men de brukar dock ha som förstahands val att sätta upp en skyddande barriär av jord eller sten. Blommorna har oftast brunt hår men kan i enstaka fall ha grönt hår(dessa blir oftast högt uppsatta & respekterade) & bruna eller gröna ögon. formskiftarnas utseenden varierar väldigt. En skiftare född med räven som följeslagare brukar ha rött hår medan en med bävern har brunt. Deras personligheter varierar ofta väldigt beroende på vilket djur de först väljer att anta. Både blommorna & skiftarnas stenar är gröna & liksom dimm folket låter de ofta stenen växa in i huden. Blommorna & skiftarnas ledare är alltid en skiftare. Det avgörs redan vid födelsen. Om ett barn har anlagen att anta en drakes skepnad så är det förutbestämt att denne skall bli ledare för klanen. Blom klanen är den största av klanerna.

Klanen består av 53 medlemmar.

Fire spirits:

Eld själar är likt vad de kallas riktiga eldsjälar. De har varit med i många krig & befinner sig alltid på den vinnande partens sida. De nyttjar sin otroliga skicklighet med svärdet & förmågan att kontrollera eld. I ett av Nerigas grannland Hilvand tog till & med en eld själ makten & behöll den i 24 långa år. Under den tiden utökades landet enormt & det bor än idag en hel del eld själar där. Men eldsjälar är vandrare & förflyttar sig ständigt. De är väldigt hettska & är snabba med att ta till knytnävarna. Människor är rädda för dem & för vad de kan göra om de inte gör dem till viljes. Förutom krig är de väldigt konstnärliga. De kan sitta i timmar & bara titta in i elden & sedan måla vad de sett i den. En av de främsta shamanerna är eld själ & tar både hjälp av elden & askan. Eld själarna kallas även för solbarn det är för deras starka koppling till solen. Så snart solen gått ner blir de trötta & orkeslösa & brukar då ta hjälp av en stor brasa för att liva upp sig. Men en solig molnfri dag kan de omöjligt sitta stilla. De sjuder av liv & trivs som fiskarna i vattnet. Det är så gott som omöjligt att ljuga för en eld själ då de har ett så starkt physiskt inflytande på andra varelser. De kännetecknas för sitt röda hår & den skarpa blick de ger en. De har ofta ett brännmärke på slumpvis vald kroppsdel som de fick där de blev medlemmar i klanen. Det är tecknet för att man är en tjänare av elden. Högt uppsatta medlemmar kan även ibland ha en röd sten i ett halsband. I ett halsband därför att de inte har några helare & de andra klanerna fruktar dem så mycket att de aldrig ser skymten av varandra. Deras klan är den minsta då många dött tidigt i strid & består endast av 16 medlemmar.

Klippt

Jag slog upp ögonen. En lätt beröring av gryningsljuset mot mina ögonlock hade väckt mig. Jag satte mig försiktigt upp & lät blicken svepa över rummet. Minnen från gårdagen återkom & jag vände snabbt blicken mot andra sidan av sängen. En stor bula under täcket avslöjade att Eron fortfarande sov. Men så skymtade jag en ljus kalufs & blev tvungen att kväva ett skrik. Min blick sökte efter något jag skulle kunna försvara mig med. Det ända jag kunde hitta var en tummad bibel. Jag stirrade länge på den innan jag kunde förmå sig att ta i den. Den gud som boken berättade om var en gud som skapat många krig. De kallade honom bara för gud & inte vid hans sanna namn. Jag gjorde den beskyddande cirkel som skulle skydda mig från den besatthet som den hemska tron kunde locka mig till. Sedan grep Jag tag om den slitna boken & vände mig om till främlingen som fortfarande låg & sov. Mitt grepp hårdnade & jag höjde boken för att sedan drämma den i huvudet på främlingen. En hand for upp till huvudet & personen stönade lågt. Jag stirrade på personen som vände sig om mot mig. Han liknade Eron men hans hår var linblont & inte svart & hans ögon djupblå & sprakande av liv. Hans mungipor drogs upp till ett leende. "Det var må jag säga ett annorlunda sätt att vakna på," Hans röst avslöjade honom. Det var Eron. Jag kände hur det började rycka i mungiporna & jag kunde inte låta bli att blinka en, nej två gånger. Jag kände hur jag började rodna & tittade skamset ner i täcket. Mitt korpsvarta hår föll som ett draperi framför mitt ansikte & det var jag tacksam för. En varm hand lyfte upp min haka. Värmen fick mig att haja till men jag sansade mig snabbt. Jag mötte hans roade blick & log slite skamset. "Jag trodde att det inte var du.." Mumlade jag & drog mina fingrar genom hans blonda hår. Han tittade nyfiket på mig innan han följde min blick & tittade på sitt hår. Han flämtade till & jag såg hur hans pupiller vidgades vilket de aldrig skulle ha gjort när han var en död. Tre snabba knackningar på dörren fick oss båda att vända oss om. Handtaget trycktes ner & dörren gläntade. Det gick inte att ta miste på vem det var. De vita tygerna fladdrade när Niho snabbt steg in i rummet & stängde dörren. "Jag hoppas ni är klara för om fem minuter ska vi vara ute på torget." Niho gav Eron en snabb blick innan hon på sitt ljudlösa vis försvann ut genom dörren. Min blick dröjde sig länge kvar vid den sneda dörren men tillslut vände jag mig om till Eron som redan var i förd med att göra sig i ordning. På en stol låg en grön tunn tunika & ett par bruna byxor & nedanför stolen stod ett par rejäla läder stövlar som nådde mig till knäna. På högen med de prydligt ihop vikta kläderna låg det en lapp. Jag gick tveksamt fram till stolen & snappade åt mig lappen. "De här kläderna är de du får ha så länge. Flickor i din ålder är inte vanliga på de vägar vi ska färdas & drar till sig onödig uppmärksamhet. Därför får du klä dig som pojke tills vidare." Jag stirrade misstroget på de snirkliga bokstäverna & lät Eron läsa över axeln på mig. Han ryckte bara på axlarna & vände sig om när jag tillslut bestämmer mig för att byt om. Jag måste erkänna att kläderna lyckades dölja mina kvinnliga drag ganska väl. Under kläd högen fann jag en sax. Jag skakade på huvudet & tittade på Eron för att få stöd. Han ryckte bara på axlarna & plockade åt sig saxen. Jag kunde inte med att titta men jag hörde hur saxen skar av mitt älskade hår. Det blev allt lättade & lättare & det gick alldeles för snabbt. Snart slutade Eron klippa & jag tog modet till mig & slog upp ögonen. Jag förde händerna till huvudet & drog dem genom håret som tog slut alldeles för snart. "Jag tycker det ser bra ut.." Säger Eron försiktigt men det känns ändå bättre att få höra de där orden. Jag nickar kort & ställer mig upp. Högen av hår som ligger på golvet får mig att må sämre & jag skyndar mig ut ur rummet med Eron i hasorna. Vi betalade för rummet & lämnade tillbaka nyckeln till värdshus värden. Han gjorde en grimas & grymtade lågt. Jag vände mig om till Eron & vi gick båda mot dörren. En hård vindpust slog emot oss & förde med sig doften av nybakt bröd & häst. "Ni är sena." Niho stod & lutade sig mot husknuten & jag med Eron i släptåg gick fram till henne. Hon lyfte upp sin hand som tidigare varit dåld för oss & avslöjade att hon hade en hatt med vida bretten & en väst. Jag förstod genast hennes avsikter & tog på mig västen & satte hatten på huvudet. "Nu skulle du faktiskt kunna tas för en pojke." Sa Niho nöjt & vände sig om. Jag gav Eron en snabb blick innan vi båda satte efter Niho. Niho visade mig & Eron vägen fram till ett gammalt stall. Den röda färgen hade börjat flagna. Vi gick in & möttes av doften av häst, halm & mögel. En vit häst gnäggade välkomnande & skrapade i marken med ena hoven. Niho gick ljudlöst fram till hästen & tog på vägen en näve havre ut en grov säck & gav till hästen. Det stod några andra hästar i stallet med. En kolsvart smäcker hingst med ljusgrå man, en haflinger med sagolikt lång man, en silvergrå islandshäst, & en vit tinker med svarta fläckar. "Berätta för mig vilken häst som tilltalar er," Sa Niho & strök den vita hästen över mulen. Jag gick från häst till häst & stannade till sist vid haflingern. Den mötte min blick & mitt hjärta smälte. Aldrig hade jag sett ett par så intelligenta ögon. Min hand sökte sig upp till hästens mule & vidare ner över halsen. Jag hörde en annan häst frusta & vände mig om. Eron stod vid den svarta hingsten som var den näst största hästen i stallet efter tinkern. "Hans namn är Forax," Sa Niho & vände sig sedan mot mig. "& hon heter Tirra." Lade hon till. "Tirra," viskade jag tyst för mig själv. "Vi har brottom..Ni hittar era hästars utrustning där nere," Sa Niho & vi skyndade oss med att sadla & sätta på hästarna tränsen innan vi gav oss av.

Niho

En kvinna i vita tyger som täckte hela kroppen bortsett från en liten springa för ögonen satt & lutade sig över den rykande koppen med te som stod framför henne på det lilla runda bordet. Hon suckade tyst & lutade sig mot stolens smala ryggstöd. Hon lyfte lite på den vita slöjas som dolde hennes mun & förde koppen till munnen. Det beska teet gick lätt ner i hennes tomma mage. Hon började snart rastlöst väga på stolen & hennes ögonlock blev allt tyngre. Men så plötsligt gläntade dörren till värdshuset & snart klev en ung kvinna på omkring 16 sommrar & en man som kunde vara några år äldre. Kvinnan slutade att väga på stolen & följde de nykomna med blicken.

Eron stirrade tvivlande på den vindpinade dörren som tillhörde Värdshus gula galten. Jag drog envist i hans skjortärm. "Det kanske inte är ett värdshus i första klass men det är det som är poängen! De bryr sig inte om vilka vi är så länge vi betalar för oss," Sa jag & mina argument värkade få önskad effekt på Eron. Han nickade nästan omärkbart & gick långsamt fram till dörren. Han kände försiktigt på handtaget innan han med en lätt knuff öppnade dörren. Jag pekade menande på penningpungen & han gav mig den utan att protestera. Jag bad om ett rum för två & beställde sedan två dagens vilket var en liten portion ärtsoppa med fläsk, ett litet grovt bröd & ett stort glas vatten. Vi fick en bricka med våra två portioner & gick sedan & satte oss vid ett bord nära den öppna brasan. Jag fick en skum känsla av att vara iakttagen & när jag sedan tittade efter upptäckte jag att det satt en kvinna täckt av vita skynken som följde dem med blicken. Eron följde min blick & jag skakade lätt av obehag. Vi åt snabbt upp vår mat utan att yttra ett ända ord. Vi lämnade tillbaka brickorna till värdshusvärden & gick sedan upp till vårat rum.

Jag spärrade förskräckt upp ögonen & skakade generat på huvudet. Mitt i det illa tilltygade rummet stod det en dubbelsäng. "Jag går ner & ser efter om vi kan få ett annat rum!" Sa jag snabbt & skyndade ner för trappan som knarrade ljudligt. "Förlåt mig men det måste ha skett ett missförstånd, vi skulle vilja ha ett rum med två bäddar om det inte är för mycket besvär." Sa jag & lät så behärskad jag kunde. "Åh men lilla damen, om ni vill ha ett rum med två beddar så får ni ta in på ett annat värdshus," Sa den kraftiga värdshusvärden & log ett snett leende som blottade ett par gula tänder. Jag såg mig omkring & sjönk sedan ner på närmaste stol jag kunde se. Jag lade huvudet i händerna & lät sakta informationen sjunka in. Jag skulle sova i samma säng som Eron eller riskera Erons liv genom att ta in på ett annat värdshus. Valet var självklart men trotts det så kunde jag inte med att gå upp dit & berätta. En hand lades på min axel. Jag hade vid det här laget vant mig vid Erons hand på min axel. Jag ryckte till. Handen var inte kall! Jag drog mig undan från beröringen samtidigt som jag tittade upp. Det var kvinnan. De svarta mandelformade ögonen tittade vänligt ner på henne. "Hur är det fatt?" Rösten tillhörde någon i hennes egen ålder men samtidigt var den fylld av oändligt mycket visdom. "Vem är du?" Min röst hade lika gärna kunnat tillhört en mus. "Vi går upp till ert rum så kan vi talas vid ostört" Viskade kvinnan i mitt öra. Hon drog mig varligt upp på fötter & gick efter mig upp för den ner nötta trappan. Eron tittade förvånat upp när de klev över tröskeln. Han kom snabbt upp på fötter då han tidigare suttit på sängen. "Vad gör hon här?" Sa han & gav kvinnan en vaksam blick. Jag struntade i hans fråga & vände mig istället om till kvinnan som drog igen dörren efter dem. "Jag kan börja med att presentera mig, Mitt namn är Niho första ljus väktare." Jag öppnade munnen men blev avbruten då kvinnan lade sitt långa finger mot mina läppar. "Jag vet att ni har en massa frågor men tysta era hjärtan & lyssna till vad jag har att säga er," Sa Niho & hänvisade mig till sängen där hon ville att jag skulle sätta mig & snart gjorde Eron mig sällskap på den ojämna madrassen. Hon ställde sig framför oss båda. "Jag vet allt som jag bör veta för att hjälpa er. Min uppgift som ljusväktare är enkel, följa min gudinnas order, föra vidare hennes ord vidare & kämpa på hennes sida mot de som vill henne ont." Niho tystnade. "Jag vet redan allt om er så låt oss slippa formaliteterna. Ni vet nu allt ni behöver veta om mig & jag tänker inte svara på några som helst frågor så om ni har några, glöm dem!" Jag stirrade på Niho med gapande mun. "Vi ger oss av vid gryningen & då förväntar jag mig att ni är utvilade & klara att ge er iväg." Sa hon & vände sig mot dörren. Men så värkade hon komma på någonting & vände sig snabbt mot Eron. "Vi vill ju inte bli upptäckta," Viskade hon & log för sig själv. Hon plockade fram en lång hårnål i bergskristall med ovanligt vass spetts & pressade denna mot sitt pekfinger. Nålen gjorde utan svårigheter hål på skinnet. "Gapa!" Henne röst var hård & bestämd & med viss motvilja gapade Eron. Hon pressade sitt bleka finger mot Erons tunga & drog sedan åt sig det igen. "Svälj!" Eron stirrade på henne en lång stund innan ha svalde. "Vad gjorde du!?" Pep jag & tittade medlidsamt på Eron. "Inga frågor," & med de orden lämnade hon dem ensamma.

Hoppa långt, sikta högre!

Efter ett tag var smärtan så påträngande att känseln tycktes domna bort. Jag rörde mig tanklöst framåt. Jag var så trött på omgivningen som bara erbjöd skog & mer skog. Jag var så avlägsen från vad min kopp gjorde att jag lika gärna hade kunnat lämnat den. Men så plötsligt gick jag in i någonting & rycktes med ens tillbaka till medvetet tillstånd. Jag blinkade några gånger innan jag förstod att det var Eron jag hade gått in i. Mitt ansikte trycktes mot hans tunna skjorta. Jag rös till när jag insåg att han inte hade någon puls. Hans hjärta hade sedan länge stannat men trotts det var han bunden till ett köttsligt liv. Jag blev ledsen av att tänka på det. Att den enda som någonsin betytt något för honom hade dött bort medans han var fast i en död kropp tills det att någon annan dödar honom. Han var lika fången i sin kropp som jag i min. Jag förde upp ena handen mot hans bröstkorg & höjde sedan blicken. "Jag är så ledsen." Sa jag men orden lät lama för jag visste att den smärtan jag kände inte var att jämn föra med hans. Han nickade knappt märkbart & vände sedan blicken upp mot himlen. "Vi är snart framme & det är tur det för det börjar redan skymma" Mumlade han lågt innan han förde bort min hand från sin bröstkorg. Han vände sig sakta om & jag böjde mig åt sidan för att få en skymt av vad som låg framför oss. Vi stod vid en brant sluttning & nedanför den rann en liten å som mynnade ut i en bäver bebodd sjö. Långt borta in vid kanten av ett berg som tycktes sträcka ut sig i en halvmåne om den vida dalen kunde jag urskilja siluetten av en liten by. Jag kvävde ett stön & tittade upp på Eron. Hur kunde han säja att vi snart var framme när det var så långt kvar? En rörelse i ögonvrån fångade min uppmärksamhet & jag snurrade snabbt runt men det ända jag han se var något vitt som fladdrade bort mellan de robusta träd stammarna. Jag vände mig om mot Eron som inte hade märkt något utan istället börjat ta sig ner för branten. Jag gick osäkert efter honom & då & då tappade jag fotfästet & skapade små stenras. Den ljusbruna jorden var torr & smulades därför lätt sönder så färden ner var svår. När vi var halvvägs nere tappade jag fotfästet & ramlade. Jag kasade en lång bit & den dammiga jorden trycktes in i min mun. Jag spottade ut allt jag kunde men var för snabb med att andas in igen. Dammet for ner i halsen & jag började hosta. Tårarna rann ner för mina kinder & halsen kändes som sandpapper. En hand lades på min rygg & jag tittade upp. Eron satt på huk bredvid mig. Han nickade menande framåt & jag tittade upp. Ån som låg strax framför oss var som sänd från åvan. Jag hasade mig fram till strandkanten & sänkte ner mina smutsiga händer i vattnet. Det kalla vattnet smekte mina fingrar & förde med sig den smuts som tidigare befläckat dem. Jag kupade händerna & förde det svalkande vattnet till munnen. Jag kände hur vattnet rann ner genom strupen & drog med sig sandpappers känslan. Jag tror aldrig att vatten smakat så gott som det gjorde då. Jag fyllde mina kupade händer gång på gång & drack girigt av åns välsmakande vatten. Så plötsligt bröt Erons skratt tystnaden. Han satt en bit bort & doppade fötterna i vattnet. "Vad är det som är så kul?" Frågade jag & kände mig grinig. "Förlåt. Men det är kul att se dig uppskatta livets små ting så mycket som du tycks göra." Sa Eron & tittade ner i vattnet. "Vattnet är ju iskallt, du blir förkyld." Sa jag & tittade menande på hans fötter. Han tittade upp på mig & plötsligt såg han plågad ut. "Nej det blir jag inte." Mumlade han lågt men drog ändå åt sig fötterna för att sedan dra på sig yllestrumporna & de slitna skorna. Jag bannade mig själv för att jag sagt så. Självklart blir han inte förkyld, han är ju en död. "Vi borde nog fortsätta," Eron ställde sig upp & sträckte ut sin hand mot mig. Jag nickade & tog den. Kylan letade sig upp längst armen & fick huden att knottra sig. Han såg det & släppte min hand så fort jag kommit upp på fötter. "Förlåt..Kylan måste vara väldigt påtaglig för dig & till skillnad från mig så jag du bli förkyld." Jag blev rörd av hans omtanke men skakade lätt på huvudet. "Be inte om ursäkt. Jag har inte sagt att jag inte gillar det." Så fort jag sagt det hörde jag hur det lät & mitt ansikte blev genast rött som en tomat. Jag vände blicken ner i marken & lät håret falla framför ansiktet. Eron klappade vänligt på min axel innan han tog ett långt skutt över ån. Mina ögon vidgades av beundran & jag skakade på huvudet. "Jag klarar det aldrig," Mumlade jag & stirrade på den breda ån. "Jodå, ta sats & trampa av på den där stenen." Sa han & pekade på en flat sten som satt precis vid vatten brynet. Jag tog tvekande ett par steg tillbaka & drog ett djupt andetag. Jag tog tre snabba steg innan min fot landade på stenen & jag tryckte ifrån. Det kändes som om tiden stod stilla & jag knep ihop mina ögon. Jag tror att jag skrek men är inte riktigt säker. Det ända jag vet var att plötsligt fångades jag upp av Erons starka händer & min kropp slappnade av. All luft gick ut mig & når jag sedan öppnade ögonen igen möttes jag av Erons varma leende. "Vad var det jag sa?" Mumlade han & hans röst var som en ljuv smekning mot mina öron.

Plötsligt stelnade Sakes tidigare lealösa kropp & kort där efter spärrade han upp ögonen. Ett omänskligt vrål av smärta steg ut hans hals & jag var tvungen att vända bort blicken. Jag insåg nu hur svag jag verkligen var. Om jag kunnat så hade jag nog lämnat min kropp & flytt så långt bort jag kunnat. Jag skämdes över den bittra sanningen men kunde inte ägna den någon längre tanke. Sake vred sig i smärtor & han fortsatte att skrika. Jag kände hur illamåendet överväldigade mig & jag började skaka. En kall hand strök över min kind & jag tittade upp. Jag rörde vid min kind där Erons hand tidigare vidrört den & kände något fuktigt. Jag snörvlade till & insåg att jag grät. Eron hade redan vänt sig om igen & satt nu hukad över sin bror. Sakes skrik var mer dämpade nu än innan & hans ögon tomma. Jag skakade förtvivlat på huvudet & kvävde en snyftning. Plötsligt började marken under mig gunga & små svarta prickar dansade framför mina ögon. Jag tror att jag skrek till men det kan lika gärna ha varit Sake. Prickarna blev allt större tills allt var svart & jag kände hur mitt medvetande flöt bort.

Jag var för utmattad för att öppna ögonen & kunde inte ha sovit så länge. Det värkte i hela kroppen & kylan var så intensiv att jag hackade tänder. Jag försökte efter en stund att öppna ögonen vilket inte gick så bra. De kändes alldeles för tunga & jag orkade inte anstränga mig. Jag kände efter om det var lika svårt att röra resten av kroppen & det var det. Men så ryckte det till i fingrarna. Eller var det bara inbillning. Jag provade en gång till & kände hur mina stela fingrar kröktes & sträcktes ut. Jag stönade lågt av den bultande smärtan som nu blev mer påtaglig. Jag lyckades knyta näven & efter en liten stund även böja på armen. Jag kände hur krafterna sakta återvände till min mörbultade kropp & slog upp ögonen. Solen stod högt på himlen & jag började sakta minnas. De grå molnen var inte moln utan rök. Jag tog spjärn med armarna i ett försök att sätta mig upp & jag lyckades. Det knakade i mina stela leder & varje rörelse gjorde ont. Jag lät min blick svepa över resterna av Sake´s & Eron´s stuga. Sake!
Jag vände mig om & spärrade upp ögonen när jag fick syn på Eron som satt lutad mot en tall med ansiktet begravt i sina stora händer. Men jag kunde inte se Sake. Jag kröp fram till Eron & lät mina fingertoppar glida över hans arm. Han ryckte till & skyggade undan från min beröring. Hans ansikte var härjat & smärtan han kände stod skriven i pannan. “Sake?” Viskade jag när jag till sist samlat tillräckligt mycket mod för att fråga honom. Eron såg om möjligt än mer plågad ut än innan & jag förstod innebörden av det. “Jag gav honom en värdig begravning…Finns det något du vill säja till honom?” Fick han till sist fram & hans röst var tjock & fylld av smärta. Jag vände mig om, stälde mig upp & tog ett par staplande steg mot det som tidigare varit ett älskat hem. Jag vände ansiktet mot himlen & slöt ögonen.

“Vi har alla en väg vi måste gå,
Den vägen är smyckad av kärlek,
Tårar spills av lycka & sorg,
Det finns så många minnen kvar av dig,

Tårar rinner ner för våra kinder,
Kärleken till dig är evig,
Du lever vidare genom oss andra,
Din själ den finns kvar hos oss,”

Tårarna strömmade nu likt en flod ner för mina kinden & jag snyftade ljudligt. Sången brukade man i min by sjunga när någon gått bort & trotts att jag inte känt Sake så väl så kändes det rätt. En kall hand landade på min axel & tryckte den mjukt. Vi sjöng den andra versen tillsammans innan vi båda vände oss om & gick bort en bit. Det var plågsamt för oss båda att vistas så nära platsen som tagit Sakes liv. “Vi borde kanske ta oss till närmaste by, eller vad tror du?” Sa Jag & tittade ner i marken i väntan på svar. “By? Jag har inte varit där på flera år.” Mumlade Eron till svar & jag kom med ens ihåg hur ärret förmodligen tillkommit. “Åh… Men det är ju nästan vinter så risken är väll minimal att någon skulle… märka av det?” Sa jag & hoppades att jag inte hade sårat honom genom att ta upp ämnet som förmodligen var väldigt känsligt för honom. “Om vi stannar här så kommer du frysa ihjäl så vi har inte så mycket till val.” Mumlade han för sig själv. Han lotsade mig till en övervuxen stig som var så smal att jag blev tvungen att gå bakom honom. Jag tror att jag hörde honom snyfta men jag var inte säker. Efter en lång stund tecknade han åt mig att stanna & så vek han av åt höger in bland snåren. Jag såg hur han hukade sig när han var framme vid berget, flyttade undan en sten som dolde ett litet hålrum. Han stoppade in handen & när han sedan drog ut den igen så höll han i en läderpung. Han vägde den lite i handen & nickade sedan som om tyngden hade besvarat en fråga. Han kom fram till mig med påsen i handen & log lite. Jag förstod att det var svårt för honom & jag blev rörd över att han gjorde det för min skull. Vi fortsatte längst stigen under besvärande tystnad. Jag tappade snart uppfattningen om tiden & om vilken riktning vi färdades åt. Det kändes som om vi vandrade i en evighet i den kvävande tystnaden. Kylan var nu bedövande för min mörbultade kropp & jag undrade hur Eron mådde rent fysiskt. Jag kom att tänka på vad jag skulle gjort en dag som denna om allt varit som vanligt. Jag skulle sväva över bergen, skratta i vinden & virvla runt i molnen. Jag kände hur min själ slet i mig. Jag önskade så innerligt att jag kunnat göra allt det där. Jag stirrade fundersamt på Erons ryggtavla. Jag började nynna på en melodi jag aldrig tidigare hört. Eller hade jag det?

Elowyn´s dröm

Sake & Eron hade inget emot att ha mig som gest & så fort jag nämnde att jag snart måste vidare så bad de mig att stanna. Eron pratade allt mindre med mig & slog ofta ner blicken när våra blickar möttes. Det fick mig att bli en aning illa till mods. Hatade han mig trotts allt? var jag så motbjudande i hans ögon att han inte längre tordes se på mig. När jag en kväll frågade Sake om Erons beteende så brast han i gapskratt. Hans ögon tårades & det irriterade mig att han inte kunde ta mig på allvar. Jag visste redan att han hade ett ungt & bekymmers fritt sinne men han borde ändå kunna behärska sig till den grad att han skulle kunna besvara en enkel fråga utan att dö av skratt. Jag snörpte surt på munnen & vände mig om. Han slutade skratta då han insåg att jag menade allvar & harklade sig som för att få mig att förstå att han var färdig. "Alltså jag & Eron lämnar nästan aldrig det här huset & träffar därför aldrig nya människor." Sa han & tog en kort paus. Jag tittade intensivt på honom & han kliade sig lite i nacken. "& du är dessutom en flicka." Sa han & log generat mot mig. Först förstod jag inte vad han menade men sedan spärrade jag upp ögonen & en lätt rodnad smög sig över mina kinder. Jag skakade generat på huvudet & blev förvånad över att Sake inte skrattade åt mig reaktion. Men han kunde förstås inte se rodnaden i mörkret & när det gick upp för mig kände jag hur mina muskler började slappna av igen. Sake log ett snett leende mot mig innan han gick ut ur det lilla rummet som tilldelats mig. Jag lade mig ner & slöt ögonen medan en massa tankar virvlade runt i huvudet. Jag suckade tungt & försökte skaka av mig känslan som Sakes ord hade planterat i mig. Jag visste inte riktigt vad det var för känsla. Den var så främmande & jag visste att jag aldrig skulle fråga någon av pojkarna om vad det var. Mina andetag blev allt djupare & min kropp blev gradvis allt slappare. Jag kände mig tung i huvudet & tankarna var som sirap. Jag gäspade & lät mig svepa in i drömmarnas lätta slöjor.

Jag hörde ett klingande skratt. Mitt skratt. Det var så länge sedan jag senast skrattat. Eller var det verkligen det? Jag orkade inte tänka efter. Mina bara fötter förde mig över myren. Jag tog mig lätt fram & känslan jag nu kände hade jag saknat. Jag var allt jag någonsin velat vara. Fri & lycklig. Jag dansade fram & den vita klänningens lätta tyg virvlade runt mina slanka ben. Vinden förde med sig en svag doft av kaprifol. Jag älskade kaprifol. Jag skrattade än en gång & fortsatte min dans över myrens gröna tuvor. En lätt dimma svepte ner över myren & jag tyckte mig se älvorna dansa. Jag hade sett dem förr. De vackra små varelserna som var lika fria som vinden, träden & vattnet. Jag blundade & suckade lyckligt. Jag ville dansa med dem men jag visste att jag inte var välkommen. Älvorna var så skygga nu förtiden & skulle aldrig låta mig komma nära. Trotts denna insikt förde mina ben mig framåt som om de hade en egen vilja. Min blick var fäst vid älvorna som virvlade runt i dimman. Men de flydde inte? Jag fördes utan protest in i dansen & mitt skratt hördes över hela myren. Jag snurrade runt över tuvorna likt en älva tills min blick svepte över något som inte hörde dit. Jag stannade upp & stirrade på kvinnan som stod i utkanten av myren. Hon hade böljande hasselnöts brunthår som nådde henne till midjan. Hennes klara blå ögon reflekterade månljuset & tycktes lysa. Kvinnan log & jag kände hur jag drogs mot henne. Jag tog tveksamt ett par steg mot henne men ju närmare jag kom desto lättare fördes jag framåt. Kvinnan sträckte fram sin slanka hand mot mig när det endast var ett par steg emellan oss & jag tog den utan att tveka. Kvinnan log men hennes ögon var sorgsna. Jag ville inte att hon skulle vara sorgsen. "Elowyn mitt barn." Sa kvinnan & drog mig mot sig. Jag visste med ens att det var sant. Jag var hennes barn & hon var min mor. Nu delade jag hennes sorg. "Minns att allt som sker sker av en anledning. Ödet har fört dig en liten bit på din väg men du har möjligheten att förändra ödet." Kvinnan tystnade & strök mig över håret. Jag slöt ögonen & tryckte mig mot henne. "Vad är det för väg jag går?" Frågade jag med ostadig röst & kände ur det började sticka i ögonen. "Det kan bara du ta reda på..Du måste ta en hel det initiativ men gå alltid på din egen intuition oavsett vad andra säger." Jag nickade för jag vågade inte längre lita på min röst. "Men du kommer inte långt utan vänner. Du kommer även få fienden." Sa kvinnan & tystnade. "Du måste gå nu." Mumlade hon & kramade mig innan hon släppte greppet om mig. "Men jag vill inte." Snyftade jag & kramade hårdare om henne. "Lukta." Sa hon & jag gjorde som hon sa. Doften av rök var så påträngande att jag förvånades över att jag inte känt den förens nu. Kvinnan strök bort en tår från min kind innan hon pekade ner mot mina fötter. "farväl mitt barn, vi kommer ses snarare än vad du tror." Sa hon & jag sänkte blicken. Myren drog mig neråt snabbare än vad som var möjligt. snart var det bara mitt huvud som var kvar & jag drog ett djupt andetag & slöt ögonen.

Jag slog skräckslaget upp ögonen & kippade panikslaget efter luft. Jag mindes allt som hänt in i minsta detalj. Jag visste att det inte bara hade varit en dröm. Röken! Jag satte mig käpprak upp & hostade då jag drog in den tjocka röken i lungorna. Jag kröp över golvet fram till dörren & puttade bestämt upp den. Ännu mera rök slog emot mig men jag hade inte tid att tänka. Mina lungor var i uppror & jag mådde illa. Min hals snördes åt & jag hostade. "Eron, Sake!?" Min röst var hes av röken & jag hade inget hopp om att någon skulle ha hört mig. Jag famlade mig fram till dörren in till köket & puttade upp den. Eldslågorna slog emot mig & mina skrik överröstades av dånet. Jag hade inget hopp om att hitta någon vid liv där inne så jag smällde igen dörren & kravlade fram till nästa dörr som redan stod öppen. Jag stirrade in i det tomma rummet & drog en suck av lättnad. De måste ha hunnit ut. Men sedan slog två tankar mig. Antingen fanns de i eldhavet eller så hade de lämnat mig att brinna upp. Jag kände hur illamåendet blev mer påtagligt & jag skyndade mig vidare över det varma golvet mot ytterdörren. Jag pressade upp dörren & kände hur syret renade mina lungor när den äntligen gav vika. Jag kunde inte riktigt tänka på en lång stund utan andades bara in den svala kvällsluften. Jag kände hur jag åter började hosta innan illamåendet tog överhand & jag spydde. Jag kände mig alldeles yr & kunde inte låta bli att stöna. Det snurrade i huvudet, brände i halsen & ögonen & smaken i munnen fick mig nästan att spy ännu mer villken jag förmodligen hade gjort om jag inte hade varit så tom. "Wyn?" Flämtade någon en bit bort & jag tittade genast upp. Erons ansikte var förvridet av smärta. Hade han skadat sig? Jag snubblade fram till honom & fick inte förens då syn på Sake som låg brevid honom. Erons smutsiga kinder var strimmade av tårar & nu förstod jag varför. Sakes högra arm & en bit in på ryggen var helt sönderbränd. Hans andetag var ytliga flämtningar. Jag tittade upp på Eron & kände hur mitt hjärta brast av att se hans smärtade uttryck. Han förde handen över Sakes brännskador. Hans kyla kunde inte hjälpa Sake nu. Om de inte hade något att lägga om skadorna eller något att hela med så skulle han snart dö av feber.